När finanskrisen slår mot fattiga länder hotas arbetet med att nå FN:s millenniemål. Utvecklingsländerna har drabbats av den ekonomiska nedgången på flera fronter. De utländska direktinvesteringarna minskar tillsammans med biståndet, utvandrade släktingar skickar hem mindre pengar, samtidigt som sjunkande råvarupriser får fattiga länders ekonomier att gå på tomgång.
De stora aktörerna inom bistånd och utveckling samlades i Victoriahallen på torsdagen för att diskutera hur finanskrisen drabbat världens fattiga. Världsbankens första kvinnliga chef, Ngozi Okonjo-Iweala, vägde in i debatten.
- Vi kan inte se det här som en global finanskris längre, vi måste se det som en global kris för människan. 90 miljoner människor har kastats in i fattigdom som en följd av krisens efterdyningar som fortsätter att slå mot land efter land.
Trots det dystra läget gick det ändå att ana en optimistisk tongång bland talarna. Finanskrisens omfång har tvingat fram samarbeten och kompromisser mellan många nationer. Den Internationella Valutafondens chef, Dominique Strauss-Kahn, menade att förhandlingsutrymmet som skapats måste tas tillvara.
- Att världens ledare kommit samman genom krisen är något positivt och jag hoppas verkligen att integrationen och samarbetena fortsätter även när vi kommit igenom krisen. I en globaliserad ekonomi finns det inga nationella lösningar.
Även Mohammed Yunus, Nobels fredspristagare 2006 och grundare av mikrolåneinstitutet Grameen Bank, valde att se de möjligheter som växer ur en krissituation. Utifrån ett tydligare botten-upp perspektiv vill han omdefiniera hur vi ser på utvecklingsmöjligheterna i fattiga länder.
- Så mycket har förändrats i utvecklingsländerna de senaste årtionden och vi har inte hängt med. Den kreativitet som finns utnyttjas inte. Kvinnors situation ser på många ställen helt annorlunda ut idag, det måste vi också dra nytta av. Genom mikrolån har vi visat att det går att bygga förändring underifrån.
Den röda tråden i debatten var det vägskäl som pressats fram av finanskrisens långtgående effekter. I flera av de utvecklingsländer som drabbats hårdast riskerar många år av sociala och ekonomiska framsteg att gå om intet. När de globala lösningarna nås i finanskrisens spår måste även världens fattiga vara på tåget.