Inför fredagens stora debatt om demokratiutvecklingen hade talarna i sann demokratisk anda enats om att skippa långdragna öppningsanföranden för att få till en livligare diskussion. Resultatet blev en engagerande debatt om hur bistånd ska prioriteras. Riktat demokratbistånd ställdes mot omedelbara behov i fattiga länder.
- Om man vill främja en demokratisk utveckling i fattiga länder så måste människor först kunna tillskansa sig informationen på rätt sätt. Ofta har vi inte den nödvändiga infrastrukturen för att kunna göra det. Utvecklingen måste börja i rätt ände, sade Ellen Johnson Sirleaf, Liberias president och Afrikas först kvinnliga statsöverhuvud.
Samtalet blev ett tillfälle att utforska de skilda verklighetsuppfattningar som kan skapa missförstånd mellan biståndsgivare och biståndstagare. Thoraya Obaid, chef för FN:s befolkningsfond, talade om riskerna med ett ensidigt demokratibistånd och om betydelsen av det civila samhället som utgångspunkt i alla demokratiska processer.
- Det civila aktörerna får inte tillräckligt med stöd. De vet vad de behöver och vart de vill men de blir alltför ofta förbisedda. Vi måste mobilisera gräsrötterna, i synnerhet kvinnor, för att stimulera demokrati. Gör vi inte detta så ägnar sig biståndet istället åt att simulera demokrati.
Vikten av regeringars ansvarsskyldighet hamnade i fokus när biståndsgivarna fick komma till tals. För att biståndet ska kunna bära frukt krävs att mottagarländernas regeringar ställs till svars inför den egna befolkningen. Biståndsminister Gunilla Carlsson förklarade varför svenskt bistånd prioriterar demokratisk utveckling i samarbetsländerna.
- Vi kan inte kasta ut våra pengar, vi har en skyldighet också mot våra skattebetalare. Vårt mål är alltid att främja god samhällsstyrning, rättsäkerhet och genomskinliga institutioner. För att kunna bygga långsiktiga samarbeten måste vi ha den målsättningen, jag ser inget annat alternativ.
Ellen Johnson Sirleaf fick avsluta diskussionen och slog an en positiv tongång i ljuset av de svåra globala utmaningar som väntar.
- Avståndet mellan regeringar och folket har trots allt minskat i Afrika. 1979 fanns det tre demokratier i Afrika, idag har vi arton. Vägen framåt måste fokusera på att ge Afrika möjligheten utöva sina egna val, att hela tiden arbeta med målsättningen att afrikaner ska äga sin egen utveckling.