Fotoutställningen "Gaza Graffiti" visades på Sida i Stockholm.
Foto: Mia Gröndahl

Foto: Mia Gröndahl

Krönikor från Torget

Palestina och Israel runt på 80 dagar

Publicerad: den 27 september 2010

Uppdaterad: den 27 september 2010

Mia Gröndahl är journalist, fotograf och författare. Under sju års tid har hon fotograferat väggar i Gaza och gjort en färgstark utställning med många budskap som turnerade i Gaza och på Västbanken under våren. På Internationella Torgets scen berättade hon om sitt projekt.

Så står jag här mitt i vimlet på bokmässan. Folk springer kors och tvärs på väg till de många programmen som bjuds ut i hallen där världen möts: Bokmässans Internationella Torg. Varje halvtimme händer något nytt på scenerna där mässans besökare ges möjlighet att öka sina kunskaper om tillståndet på klotet och komma närmare världen utanför våra egna gränser.  

Själv ska jag berätta om Gaza och områdets unika graffiti. Runt hörnet finns montern för Afrika, fokus för årets bokmässa. Precis som det är i verkligheten också, slår det mig. Gaza, denna smala ökenremsa vid Medelhavet ligger strategiskt belägen där Mellanöstern möter Afrika, idag inklämd mellan Israel och Egypten. 

En gång i tiden var Gaza porten till Afrika. I den första fotoboken om palestinskt flyktingliv i Gaza They are human too av svensken Per Olow Anderson, berättar han i några unika bilder från 1956 om vägen som ledde söderut: ångtåget som tuffar fram genom sanddynerna mellan Gaza och Kairo. Här finns också ett foto på den stängda vägen norrut, rälsen som brutits upp vid gränsen till Israel. Efter sexdagarskriget 1967, när Israel ockuperade Gaza, blev det stopp för det södergående tåget också, och idag får man söka i sanden för att hitta några som helst spår av rälsen som band samman Gaza med Egypten och Afrika. 

Men Afrika lever kvar i Gaza. När jag hade tagit de första graffitibilderna i Gaza i början av 2000-talet, visade jag dem för en palestinsk konstnär i Jerusalem. ”Oj, finns detta i Gaza?” undrade han förvånat och menade att hettan i färgerna och det uttrycksfulla bildspråket mer kändes som Afrika än Palestina. Med ”Palestina” tänkte konstnären på det område som han själv bäst kände till, dvs. Östra Jerusalem och Västbanken, som av tradition alltid sökt sig till kulturen i norr och nordost, i Libanon, Turkiet, Jordanien och Syrien. 

Idag är det inte många som besöker Gaza. Israel och Egypten, som utfärdar inresetillstånden genom sina respektive gränser, är båda mycket restriktiva. I princip släpps inga privatpersoner in, man måste tillhöra pressen eller en hjälporganisation. Och väldigt få gazabor ges tillstånd att resa ut, sedan fredsprocessen startade i början av 1990-talet har Gaza i princip varit ett gigantiskt utomhusfängelse. Därför är det så viktigt att bygga broar mellan människorna i Gaza och omvärlden. Efter att fotoutställningen Gaza Graffiti – budskap om kärlek och politik hade visats förra hösten i Sverige, beslöt Sida att skicka iväg den på turné till Palestina och Israel. 

Jag tittar på publiken som bänkat sig i stolarna framför Lilla Scenen på Internationella Torget. Tillsammans ska vi  - med mina ord och bilder - ge oss iväg på en resa i Gaza Graffititurnéns fotspår. Håll i er! Här kommer det att gå undan! På trettio minuter ska vi ta oss fram genom vägspärrarna och muren på de ockuperade områdena, 14 platser ska besökas på Västbanken, Gaza och Golanhöjderna, inklusive de israeliska städerna Haifa och Nasaret, båda med ett stort antal invånare av palestinsk bakgrund. Turnén, som genomfördes under 80 dagar våren 2010, bestod också av lokala skådespelare, konstnärer och musiker – alla ville vara med och visa sin solidaritet med Gaza. 

Fem minuter in i föredraget känner jag mig som det frustande lokomotivet mellan Gaza och Kairo. Hela turnén kommer tillbaka till mig. På nytt fylls jag med samma kraft, glädje och energi som jag fick under våren i arbetet med Gaza Graffiti och de unga palestinska kulturarbetarna. För det är ju så att kulturbistånd när det fungerar som bäst inte handlar om ett ensidigt givande utan ett kreativt utbyte av kunskaper och erfarenheter och inte minst, glädjen och lusten att göra något bra och viktigt tillsammans.

Sidansvarig:

 
Tipsa en vän
Dela
Maputo
Foto: Jens Assur

Sidas årsredovisning 2012

Årsredovisningen visar på bredden av det svenska utvecklingssamarbetet och hur det bidrar till att göra skillnad för fattiga människor. Den visar även på en ekonomi i balans och att vi som första myndighet i Sverige har infört ett visselblåsare (whistle-blowing) system för att rapportera korruptionsmisstankar.

Sverige har givit stöd till Ugandas vatten- och sanitetssektor i över tio år. Viktiga framsteg har stärkt Ugandas institutioner som hanterar vattenresurser.
Foto: Helen Holm

Så blir en insats till

Varför väljer Sida att stödja just demokratiaktivister Tunisien eller sjukhus i DR Kongo? Ger biståndet bra resultat hos bönder i Bolivia eller bidrar man till utveckling genom att stödja marknadsutveckling i Östafrika? Det är många faktorer som spelar in när Sida väljer att stödja en biståndsinsats.

Säg nej till korruption
Foto: Scanpix

Förhindra korruption är en viktig del av biståndet

Korruption slår mot fattiga, hämmar tillväxten och hindrar den demokratiska utvecklingen. Att hantera risker och förhindra missbruk av anslagen är en viktig del av Sidas arbete. Korruption är ett allvarligt hinder för utveckling. Nu utvecklas det förebyggande arbetet mot korruption ytterligare.

Basinformation om svenskt bistånd
Tecla David, honungsproducent
Foto: Klas Palm

Vad gör Sverige för att minska fattigdomen i världen?

Sida arbetar på uppdrag av Sveriges riksdag och regering för att minska fattigdomen i världen. Det kräver samarbete och uthållighet. Genom utvecklingssamarbete stödjer Sverige länder i Afrika, Asien, Europa och Latinamerika. Varje land ansvarar för sin utveckling. Sida förmedlar resurser och utvecklar kunskap och kompetens. Det gör världen rikare.