Första gången jag var på Bokmässan i Göteborg var jag 22- årig debutant. Minns att jag skulle läsa ur den första romanen nere på Mässhallens golv, en rätt tunn stämma i det speciella sorl som uppstår där. I montern bredvid stod Lars-Inge Svartenbrandt, nyligen utgiven från fängelset för något av sina många bankrån, och pratade om boken om sitt liv. Framför honom en drös med beundrande damer. Är det här Bokmässan? hann jag tänka medan vi försökte överrösta varandra. Svartenbrandt vann.
Ingen annanstans sker så många oväntade möten på så kort tid som på Bokmässan. Utan att vara alltför snabb i matte har jag räknat ut att drygt 100.000 människor möter minst 10 människor var och går på 10 seminarium. Det resulterar i flera miljontals möten under fyra dagar. Och det är just i mötena Bokmässan blir till. Här finns en blandning av chefredaktörer, fredsaktivister, folkhögskolelärare, ministrar, skolklasser, präster, kändisar som blivit författare, författare som blivit kändisar, säpovakter, biståndsrävar (roligt ord!) och förstås bokälskarna. Alla vandrar flera kilometer i gångar och mellan montrar vilket kräver en militaristisk precision – få se nu, A03:30, B: 234X, C: 7: 009? – som ingen av oss har, broschyrer och kartor till trots. Man hamnar någonstans till slut och sjunker ner där det erbjuds stolar och smågodis, tar emot de ord som kommer emot en och lyssnar. Och det märkliga är att det alltid brukar bli bra, var man än hamnar. Mässan erbjuder mötet i stunden.
Ibland sjunker folk ner framför Internationella torgets stora scen, där jag haft förmånen att hålla i fyra seminarier för Sida, UD och FN-organisationerna i år. Om Sudan, om Kongo och soldaters våldtäkter, om Zimbabwe och barns rättigheter och om millenniemålen. Det är alltid lika roligt att iaktta publikens minspel, från glimtar av förvåning, utrop av förståelse eller instämmande skratt, sympati och än bättre empati medan vi pratar om allt det som är denna mötesplats gemensamma nämnare: mänskliga rättigheter och utvecklingsfrågor.
Under flera tillfällen under dessa seminarier kommer spontana applåder, särskilt när friidrottsstjärnan Carolina Klüft berättar att man blir inte bäst i världen om man inte samarbetar samt sätter upp stora mål som man kämpar för att nå – och där har hon ju erfarenhet! Hon liknade också millenniemålen vid en 8-kamp. Eller när Alpha Chapendama från ambassaden i Zimbabwe berättade att en pojke som just fått sitt livs första skolbok genom ett Sida-stött projekt sa: ”Nu har jag en framtid igen.” Och när skådespelaren Tomas Bolme läste Kongo-soldaternas egna ord och åhörarna fick känna våldet och maktlösheten in på huden. Eller när vi fick höra om kvinnliga parlamentarikers kamp i Sudan för att få sin röst inte bara hörd, utan faktiskt ta del av makten för första gången och med hjälp av internationella givares stöd.
