Publicerad i Expressen, 2012-05-28
I stället måste vi fråga oss hur vi kan få till ansvarsfulla markinvesteringar som är bra för människor, natur och samhällsutvecklingen. Och för matproduktionen. Det är där vårt intresse ligger.
Fram till år 2050 växer världens befolkning med ungefär en miljon människor i veckan. Fler människor behöver mat framöver. Detta faktum ökar kraven på vad jorden ska producera och hur den ska försörja oss.
Vad vi än tycker om saken så köpslås det varje dag om rätten till att använda mark. Antingen kan vi stå vid sidan och titta på när detta sker eller så bidrar vi till att investeringarna ger inkomster och ökat välstånd för lokalbefolkningen och genomförs på ett miljömässigt hållbart sätt.
Nu går vi i bräschen för att anpassa en liten del av biståndet till den verkligheten. Tillsammans med Kooperation Utan Gränser, Världsnaturfonden WWF och Global Utmaning samlar vi experter, företag, organisationer och myndigheter för att se hur markinvesteringar kan göras ansvarsfulla och på våra möjligheter att bistå fattiga i anslutning till dessa.
Svenskt bistånd och civilsamhällets organisationer har länge arbetat långsiktigt med att på olika sätt stärka utvecklingsländers institutioner och organisationer men även för att främja hållbara lösningar och konsumtionsmönster. Allt för att länderna själva ska kunna förhandla och försvara sina egna intressen när det gäller investeringar i deras mark. Internationella riktlinjer, starka lokala institutioner och aktiva watch-dog-funktioner är centrala för att företagen som investerar i mark ska följa de lagar och regler som finns. Den typen av stöd ska vi fortsätta med.
När vi nu tar ett steg till är vi medvetna om att vi bryter ny mark. Tillsammans med våra samarbetsparter har vi börjat undersöka möjligheterna att starta utvecklingsprojekt i anslutning till markinvesteringar så att fattiga människor som bor där kan dra nytta av investeringen i större utsträckning. Det handlar inte om direktstöd till företag utan om att delta i projekt där exempelvis småbönder har möjlighet att fungera som leverantörer, starta yrkesutbildning eller att förstärka befolkningens möjlighet att påverka investeringen.
Vi kan inte blunda för att både seriösa och mindre seriösa företag ger sig in för att investera i mark i utvecklingsländer. För att minimera riskerna kommer biståndet i huvudsak att gå in och arbeta där någon av utvecklingsbankerna redan är delägare då vet vi att företaget genomgått en första genomgripande kontroll. Viktigt är också att investeringarna bedöms goda och bärkraftiga även för människor som bor i anslutning till marken. Sedan måste företagets fortsatta investering kontinuerligt följas upp och här är de civila organisationerna på lokal nivå av stor vikt.
I Afrika söder om Sahara finns stor potential och goda förutsättningar att öka produktiviteten inom jord- och skogsbruk. Länderna själva kan ha svårt att göra de nödvändiga investeringarna för att utnyttja marken på ett mer lönsamt sätt. Demokratiskt valda regeringar i länder som Liberia, Mocambique, Sierra Leone, Tanzania och Zambia har uttalat att de behöver mer investeringar. Behovet av mark och att utveckla jord- och skogsbruket i afrikanska länder sammanfaller med andra drivkrafter i världen: Behovet av att reformera jordbruket för att det ska producera mer mat till världens befolkningar och bidra till ekonomisk utveckling för bönderna själva.
Välståndet i folkrika länder Kina, Indien och Brasilien ökar och därmed även konsumtionen. Osäker tillgång till mat i Gulfstaterna gör att de söker nya marker att odla på. Regionala och nationella mål om ökad andel förnybar energi och biobränslen. Exempelvis inom EU men även i afrikanska länder såsom Mocambique. Oroliga finansmarknader i väst gör att finansiärer letar nya investeringar. Debatten kring markinvesteringar borde präglas mer av såväl kraven på ökad matproduktion, som problem och potential för fattiga människor - och inte bara förkasta alla markinvesteringar som dåliga.
Charlotte Petri Gornitzka.
