Publicerad i Svenska Dagbladet 16 maj, 2011
”Hur vi mäter utveckling kommer att avgöra på vilket sätt vi arbetar för utveckling”. Detta är huvudtesen i The Changing Wealth of Nations, en bok utgiven av Världsbanken i januari 2011. Bokens titel syftar på Adam Smiths stora mästerverk från 1776, ”The Wealth of Nations”, som ofta uppfattas som nationalekonomins grundsten. Världsbankens färska uppföljare kommer från ett projekt för grönare räkenskaper som ända sedan 1990-talet stötts av Sverige genom Sida.
Boken är ett viktigt verktyg för att mäta och följa länders utveckling ur hållbarhetssynpunkt. Att skapa en ny syn på tillväxt är nödvändigt och högaktuellt.
I dagarna träffar FN:s högnivåpanel för global hållbarhet flera nobelpristagare för The Stockholm Dialogue on Sustainable Development. Slutsatserna från detta möte kommer att fungera som inspel till det förändrings- och analysarbete som pågår kring grön ekonomi inför FN:s stora miljökonferens nästa år.
Tillväxt i bruttonationalprodukt (BNP) är det traditionella måttet för ekonomiskt resultat. Men BNP har två fundamentala svagheter när det handlar om utveckling: det mäter produktion men inte människors välbefinnande, och det visar inte om produktionen kan upprätthållas i framtiden – om den är hållbar. Exempelvis kan utarmning av jordar, som är ett stort problem i Afrika söder om Sahara, öka produktionen (och därmed BNP) på kort sikt. Men utarmning av jordar är inte ett hållbart sätt att odla mat.
Kritiken mot BNP som välfärdsmått är välkänd för ekonomer. Ett antal länder har också försökt att hitta bättre alternativ, men det är inte helt lätt. Ett bättre mått är hur mycket man kan konsumera under ett år och ändå ha lika goda förutsättningar för fortsatt välfärd (till exempel kapital) i slutet som i början av året. Har det skett förslitning på byggnader och maskiner bör detta naturligtvis dras ifrån produktionsvärdet så att vi får ett nettobelopp. Detsamma gäller självklart förslitning av gemensamma naturresurser.
Ett ”bruttobelopp” som bruttonationalprodukt kan aldrig vara ett bra mått på inkomst eller välfärd. En bättre början är att dra ifrån avskrivningar och tala om nettonationalprodukt men den diskuteras mer sällan. Orsaken är att vi inte känner till den exakta ekonomiska livslängden på maskiner och byggnader. De behöver inte alltid förslitas – de kan bli obsoleta såsom Facits räknesnurror blev när miniräknarna kom. Sådant är svårt att förutse. Ännu svårare är det att korrekt beräkna exakt hur mycket vi tär på jordar och andra naturliga ekosystem, som vi är beroende av.
Det är alltså hög tid att vi börjar använda bättre underlag för både debatt och beslutsfattande. Världsbanken har, med stöd från Sida, under årtionden byggt upp en databas med korrigerade ”välfärdsräkenskaper” som täcker de flesta länder och går tillbaka flera årtionden. De omfattar vanligt, producerat kapital men också naturkapital, mänskligt, socialt och institutionellt kapital.
Räkenskaperna tar bland annat fram ett ”genuint sparande” som inte bara inkluderar vanliga investeringar utan även tar hänsyn till utarmning av naturresurser såsom gruvor, oljefält och skogar samt effekten av föroreningar av luft och vatten som leder till en minskning i välstånd. Måtten är inte perfekta men är en viktig början. Genom att Världsbanken använt goda och enhetliga metoder utgör databasen en god källa för vidare forskning, och dessutom för ländernas strategiska planering och beslutsfattande.
Två viktiga insikter från The Changing Wealth of Nations är att naturresurser uppgår till 20–40 procent av välståndet i låginkomstländer, och att ”immateriella tillgångar” omfattar 50–80 procent av det totala välståndet i nästan alla länder, utvecklingsländer såväl som industrialiserade länder. Immateriella tillgångar är en blandning av mänskligt, socialt och institutionellt kapital, och ger därför avgörande bidrag till utvecklingsprocessen.
För att bygga upp ett mångsidigt, hållbart välstånd, krävs investeringar i infrastruktur, stärkt förvaltning av naturresurser, och framför allt utbildning för att utveckla mänskliga färdigheter, och reformerade institutioner så att landets samlade tillgångar kan utnyttjas optimalt. Många naturresursberoende länder – särskilt länder med en hög andel av inkomsterna från gruvor och olja – lever farligt och om inget görs är inkomsterna inte hållbara på sikt. Pengar från mineraler eller olja måste investeras i annat kapital (genom förbättrade institutioner eller utbildning) för att bli hållbara. Till viss del kan även finansiella investeringar vara ett bra instrument.
Världsbanken visar hur länder som Nigeria skulle haft åtskilliga gånger så stor nationell förmögenhet om investeringarna skötts optimalt. Då skulle en mycket högre hållbar inkomst varit möjlig. En annan viktig lärdom är att ytterst få länder med högre befolkningstillväxt än två procent per år tycks ha positivt genuint sparande.
Bokens slutsatser är centrala för såväl det svenska biståndet som för länders utveckling. För att bygga en hållbar tillväxt är det mycket viktigt att stärka skötseln av länders naturresurser och ekosystem. Vi som arbetar i detta område får ibland frågan om inte miljöfrågor är ett lyxintresse för rika, men det är precis tvärtom. Naturkapitalet är särskilt viktigt för de fattigaste just för att de inte har så mycket annat kapital.
Konkret betyder närmiljön med tillgång till bete, dricksvatten, odlingsmark, småvilt, skog och biologisk mångfald mycket för den som inte har råd att handla eller resa långt. Det är därför livsnödvändigt att inte förstöra dessa resurser utan utnyttja dem på ett hållbart sätt. När ändliga resurser utvinns ska man investera intäkterna klokt i bland annat utbildning och bättre institutioner.
De räkenskaper som byggts upp av Världsbankens projekt för genuint sparande är ett bra verktyg för både utveckling av biståndet, länders utvecklingspolitik och forskning. Dessa data som täcker 120 länder under 15 år är en värdefull utgångspunkt för debattörer, politiker och forskare som vill studera antingen ett enskilt land eller betydelsen av olika resurser eller investeringar i utbildning, hälsa eller institutioner för utvecklingsprocessen.
Att verkligen mäta vår välfärd är oerhört svårt – kanske omöjligt – men vi måste göra ett genuint försök att skapa en mer rättvisande måttstock. Genom att främja en djupare förståelse för vad som leder till mänsklig utveckling kan FN:s högnivåpanel spela en viktig roll för en verklig välfärd för världens länder.
KIRK HAMILTON
lead economist, Världsbanken
JOHAN SCHAAR
avdelningschef, Sida
THOMAS STERNER
professor, Handelshögskolan i Göteborg
