Publicerad i Dagens Industri 24 februari
Om fattiga människor ska kunna förbättra sina levnadsvillkor krävs mer tillgång till energi och ökade investeringar i energisektorn. Världsbanken, Sida, svenska företag och organisationer träffades igår för att diskutera bankens nya investeringspolicy i energi, vilket är ett led i Världsbankens ansträngningar att globalt konsultera viktiga aktörer i sektorn. Utgångspunkten är hur låginkomstländer ska få mer energi och samtidigt öka andelen som är förnyelsebar. Detta väcker frågor om sambanden mellan rätten till utveckling,
fortsatt behov av fossila bränslen och vad som är realistiskt.
Av rättviseskäl kan man hävda fattiga länders rätt till en bättre levnadsstandard. Men rätten till utveckling har ett klimatpris. En del av investeringarna kommer länderna att göra i inhemska energikällor i form av olja, gas och kol. Ansvaret att minska utsläpp av växthusgaser är dock delat enligt Kyotoprotokollet. Det är därför viktigt att internationella aktörer och biståndsgivare är med och bidrar till att länderna kan välja en klimatsmart utvecklingsväg.
I Afrika har bara var fjärde person tillgång till elektricitet. Det innebär att 547 miljoner människor helt saknar el. Endast hälften av stadsbefolkningen, och 8 procent av befolkningen på landsbygden, har ett eluttag. Med nuvarande utveckling kan vi konstatera att mindre än hälften av de afrikanska länderna kommer att nå allmän tillgång till elektricitet till 2050.
Energisektorn i Afrika bidrar endast marginellt till de globala utsläppen av växthusgaser. Afrika söder om Sahara, exklusive Sydafrika, står i dag för 1,5 procent av de globala koldioxidutsläppen. Ökad tillgång beräknas bara påverka de globala utsläppen marginellt.
Kostnaderna för att producera el i Afrika är ovanligt höga och stiger. Orsaken ligger i de småskaliga nationella kraftsystemen och det utbredda oljeberoendet. Det totala finansieringsbehovet för Afrika att lösa krisen med elförsörjningen är cirka 40 miljarder dollar per år, eller 6,4 procent av regionens BNP, vilket lämnar ett finansiellt underskott på cirka 30 miljarder dollar.
Det finns redan bra förutsättningar för en snabb utbyggnad av elnätet på landsbygden och småskaliga lösningar utanför elnätet i många afrikanska länder. Det senaste decenniet har många länder reformerat sina energisektorer vilket resulterat i bättre politiska ramverk, någorlunda välskötta institutioner och tillsynsmyndigheter samt införande av tariffer som ger kostnadstäckning.
Det går att möta Afrikas växande energibehov men det kräver investeringar samt ökad dialog om klimatsmarta alternativ i tid - innan dyra investeringar gjorts i kol och olja. Vi behöver satsa på:
Regional krafthandel och energikorridorer. Regional storskalig handel med energi skulle kunna spara två miljarder dollar om året för Afrika söder om Sahara och minska elkostnaden samtidigt som koldioxidutsläppen minskar eftersom ytterligare vattenkraftprojekt skulle ge vinst.
Nationella policier, reformer, institutionell utveckling och förbättrad styrning. Ett framgångsrikt genomförande kräver politiskt ledarskap, policier som öppnar upp för alternativ, stärkt planeringen och effektiv tillsyn av myndigheter, fler offentlig-privata partnerskap samt förbättrad bolagsstyrning och operativa resultat av allmännyttiga tjänster.
Fokus på energieffektivitet. Parallellt behöver energieffektivitet både för privat bruk och industrianvändning stå i centrum.
Klimatsmart utvecklingsagenda. Åtgärder bör i möjligaste mån stödja och främja initiativ som verkar för att göra ren energi tillgänglig och prisvärd.
Moderna biobränslen och belysningsprogram. Befolkningen på landsbygden behöver få tillgång till modernt bränsle till överkomliga priser för att möta sina behov för vardagssysslor.
Sverige och Världsbanken kommer att driva frågorna framåt genom att stödja reformer, ge lån och garantier för investeringar och påverka energipolitiken i en klimatsmart riktnig. Men det behövs mer innovation, bättre nätverk, fler aktörer och mer pengar. Det är bråttom att stödja lösningar på energiproblemet för världens fattigaste länder.
Johan Schaar, chef för Sidas avdelning för miljö-, klimat och samhällsbyggnad
Jamal Saghir, chef för energi, transport och vatten på Världsbanken
