Publicerad i Enköpingsposten den 18 februari
Kritiken riktar sig också mot biståndsgivare för att de inte satsar tillräckligt. Sverige är ibland dem, men får samtidigt beröm för att höra till de få länder som håller kvar fokus på basutbildning. Något som för få andra givarländer gör.
Vi är idag en grundskolegeneration ifrån FNs millenniemål om att alla barn ska gå i grundskolan till år 2015. Årets rapport visar att i 26 av världens länder så har 20 procent av de unga vuxna mellan 17 och 22 år bara tvåårs skolutbildning eller mindre, vilket brukar benämnas extrem utbildningsfattigdom. I andra länder, som Burkina Faso och Somalia, är det så många som hälften eller mer. En delvis förlorad generation.
Dessutom står fortfarande cirka 72 miljoner barn helt utanför skolsystemet. Även om det är en total minskning med omkring 23 miljoner skolbarn sedan 1999 så går det på tok för långsamt. Nästan en tredjedel av barnen i Afrika söder om Sahara går inte i skolan. Nära 780 miljoner vuxna kan inte läsa eller skriva.
Utbildning är en av de viktigaste grundstenarna för utveckling av
demokratiska samhällen, för ökad jämställdhet mellan kvinnor och män och för att minska fattigdomen i världen. Världens ledare och biståndsgivare har inte råd att avstå från att investera i grundläggande utbildning.
Årets rapport fokuserar på marginaliserade grupper. Hur når vi de som idag står helt utanför utbildningssystemet på grund av extrem fattigdom, kön eller funktionshinder? Rapporten talar om ”den tysta katastrofen” där undernäring och ohälsa, redan i livmodern men även under de tidiga åren, har avgörande effekter för barns möjlighet till inlärning. Och hur de mest utsatta barnen på det sättet ytterligare marginaliseras.
Vi vet att när en kvinna inte har tillgång till god mödrahälsovård, eller dör till följd av graviditet eller förlossningskomplikationer, så resulterar det i sämre hälsa för barnen. En annan effekt är att när en mamma dör eller blir sjuk är det flickorna som ofta får överta mammans roll i familjen och kan inte gå i skolan.
Vi vet också att kvinnans liv troligen gått att rädda om hon hade haft utbildad hälsopersonal vid sin sida. För det behövs dock grundutbildade och vidareutbildade människor. I långinkomstländer saknas detta då kvinnors hälsostatus är låg. Denna negativa spiral visar hur bristen på jämställdhet även driver marginalisering och utanförskap.
Det finns även en del positiva och imponerande resultat. Bangladesh och Kambodja har visat att olika former av bidrag till familjer som skickar sina flickor till skolan har minskat könsskillnaderna i primärskolan signifikant. I såväl Tanzania som Etiopien och Afghanistan går många miljoner fler barn idag i skolan än för tio år sedan. Detta bland annat med hjälp av stöd från Sida.
Enbart bistånd kan dock inte lösa utbildningssituationen i världen. Länders egen vilja att satsa på bra och meningsfull utbildning är avgörande. Regeringar i låginkomstländer måste prioritera utbildning högre än de i snitt fyra procent av ländernas budgetar som hittills har lagts på barns utbildning. Men det räcker inte, såväl nya som gamla givare och civila samhället måste kraftsamla gemensamt för snabbare resultat.
Anneka Knutsson, avdelningschef för Hälsa och kunskap på Sida
