Newsmill 2009-12-01
Artikeln är hämtad från Newsmill, läs mer här.
Samtidigt måste vi också konstatera att även om vi har nått långt så kvarstår många problem. Fortfarande saknar sex miljoner av de som lever med hiv, och som skulle behöva behandling, tillgång till bromsmediciner. För lite resurser går till insatser för att förebygga spridning av hiv. För varje två personer som får tillgång till bromsmediciner går det fem som smittas av hiv. Detta är en omöjlig ekvation. Det förebyggande arbetet måste prioriteras hårdare. Biståndet har ofta dessutom kanaliserats på ett ineffektivt sätt som lett till höga transaktionskostnader.
Även om det finns utmaningar när det gäller hiv och aids, så måste man konstatera att man på aidsområdet har lyckats mobilisera internationella resurser som varit helt unika. Vad beror dessa framgångar på? En grundläggande orsak har varit att ett rättighetsperspektiv för första gången har fått konkret genomslag. Starka enskilda organisationer ledda av hiv-positiva från såväl den fattiga som den rika världen har lyckats med att få acceptans för synsättet att det är en grundläggande rättighet för dem som lever med hiv att få tillgång till livräddande behandling, oavsett var man bor och oavsett inkomst. Att se behandling som en rättighet innebär också att man accepterar att det finns en skyldighet för den rika världen att bidra till de länder som inte har tillräckligt med egna resurser.
Vi kan också konstatera att andra områden inom hälsoområdet inte har fått motsvarande ökade resurser trots enorma behov. I dag dör fortfarande en halv miljon kvinnor varje år i komplikationer till graviditet och förlossning och denna siffra har varig relativt konstant under de senaste 20 åren. Varje år dör mer än nio miljoner barn under fem år i sjukdomar som är lätta att både förebygga och behandla.
Kostnaderna för att alla människor i låginkomstländer skulle få tillgång till grundläggande hälso- och sjukvård 2015 har beräknats till cirka 486 miljarder kronor. I dag satsas cirka 208 miljarder kronor totalt i låginkomstläder, vilket innebär att det krävs mer än en fördubblad satsning fram till 2015.
En stor del av de politiska beslut och investeringar som behövs måste komma från länderna själva men de fattigaste länderna kommer under lång tid vara beroende av stöd utifrån.
Nu hotas de framgångar som uppnåtts inom hiv/aids-området. Den ekonomiska krisen gör att de globala resurserna för bistånd till hälsa och hiv riskerar att minska. Även i Sverige ser vi detta hända. Eftersom biståndet storlek beräknas som en del av BNI, bruttonationalinkomsten, minskar även biståndet när ekonomin krymper.
Det är viktigt att vi inte stillatigande se resurserna minska för framgångsrika hiv och aids insatser. Vi måste lära av de framgångar vi har haft och överföra de erfarenheter och det synsättet till övriga delar av hälsosektorn.
Det rättighetsperspektiv som genomsyrat aidsområdet är lika relevant för andra hälsoaspekter. På samma sätt som det är en rättighet att få behandling då man insjuknar till följd av hiv-virus är det en mänsklig rättighet att ha tillgång till grundläggande sjukvårdtjänster under graviditet och förlossning eller om man drabbas av malaria eller lunginflammation.
Tillgången till grundläggande hälso- och sjukvård är en självständig mänsklig rättighet som ingår i flera juridiskt bindade fördrag om internationella mänskliga rättigheter, som till exempel konvention för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och barn konventionen. Barnkonventionen har ratifierats av alla länder i världen utom USA och Somalia, vilket gör oss juridiskt bundna att leva upp till detta.
Detta innebär också en skyldighet för de rika länderna att bidra till förverkligandet av de mänskliga rättigheterna. Detta är fastslaget i FN-stadgan liksom i deklarationen om rätten till utveckling. Den internationella konventionen för ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter slår också fast att varje stat som har ratificerat den också ska ta steg individuellt och genom internationellt samarbete, ekonomiskt och tekniskt, stödja stater att fullgöra sina skyldigheter gentemot sina medborgare.
Vi hoppas att den globala kamp och det rättighetstänkande vi upplevt inom hiv och aids området inte enbart bygger på egenintresset att minska risken för oss själva att drabbas av hiv-epidemin. Räcker solidaritet även till kvinnan på landbygden i Moçambique som börjar blöda efter en förlossning där moderkakan sitter fast och som inte har tillgång till en barnmorska som kan hjälpa henne? Kan vi dessutom komma överens om att tillgång till vård är hennes grundläggande mänskliga rättighet?
Det enorma gapet mellan behov och tillgängliga resurser är fullt möjligt att överbrygga. Om de rika länderna uppfyller sina åtaganden om bistånd samtidigt som låg- och medelinkomstländer satsar 15 procent av sin statsbudget på hälsa så skulle det vara tillräckligt. För att detta ska ske måste vår syn på rätten till hälsa ändras radikalt. Rätten till hälsa kräver ett globalt ansvarstagande.
Anders Molin
