Publicerad 6 augusti 2009 i Sydsvenskan
En tredjedel av Afrikas befolkning är undernärd. Barn, kvinnor och män på Afrikas landsbygd äter ständigt mindre än vad de behöver för att hålla sig friska. Så har det sett ut de senaste decennierna. Mot den bakgrunden ter sig den svenska Afrikapolitiken mycket underlig.
Produktionen av livsmedel har paradoxalt nog haft låg prioritet både bland afrikanska regeringar och biståndsgivare sedan 1980-talet. Sedan några år har vi dock noterat en vändpunkt. Efter att många forskare puffat på har frågan om jordbrukets utveckling klättrat högre på agendan.
I Maputodeklarationen 2003 satte de afrikanska regeringarna som mål att tredubbla jordbrukets andel av statsbudgetarna till åtminstone 10 procent. Därefter följde bland annat G8-mötet i Gleneagles i Skottland 2005 då världens mäktigaste länder lovade att flerdubbla investeringarna i Afrikas jordbruksutveckling. Världsbankens World Development Report 2008 – Agriculture For Development var också en milstolpe.
De flesta bedömare har alltså till nyligen varit överens om att nyckeln till Afrikas utveckling och utsikterna att bekämpa både fattigdom och svält ligger i jordbruket. Afrika har svåra handikapp, exempelvis några av världens mest näringsfattiga jordar och en befolkning som växer snabbt, framförallt i städerna. Det gäller alltså att öka småböndernas avkastning för att försörja denna ökande befolkning. De senaste årens kraftiga prissvängningar på världens spannmålsmarknader har tydligt visat hur utsatt Afrika är, eftersom dess beroende av livsmedelsimport är så stort.
Mot denna bakgrund är det oroande att diskussionen om det västerländska jordbrukets klimatpåverkan har spillt över i debatten om det afrikanska jordbrukets utveckling. Risken är att man uppmuntrar en teknikfientlighet som låser fast Afrikas befolkning i fattigdom, undernäring och svält.
I dagarna har jordbruksforskare kritiserat Sida och regeringen för en otydlig och till och med flummig politik när det gäller kampen mot svälten. Romantiseringen av traditionell bondekunskap och drömmen om ett jordbruk fritt från kemiska gödningsmedel köpslår på det här sättet med de allra fattigastes livsvillkor.
Tillsammans med partner i nio länder i Afrika har vi följt cirka 4 000 bondehushåll sedan 2002 och fått inblick i deras kamp att försörja sig. Vi noterar få framsteg: produktionen av de stora spannmålsgrödorna majs, ris och sorghum har närmast stagnerat. Bönderna producerar långt under sin potential.
De små framsteg som våra studier visar är däremot tydligt knutna till just teknologi, främst bättre utsäden, gödningsmedel och jordbruksrådgivning. Kampen mot svälten handlar därför mycket om att göra modern teknologi tillgänglig och lönsam att använda, men också om att anpassa den till afrikanska förhållanden.
De afrikanska regeringarna och biståndsgivarna lever fortfarande inte upp till sina åtaganden. Sverige och det svenska biståndet kan vara betydligt aktivare och tydligare i den kampen.
Agnes Andersson,
lektor i kulturgeografi
Göran Djurfeldt,
professor i sociologi
Magnus Jirström,
docent i kulturgeografi
