Publicerad 16 augusti 2009 i Sydsvenskan
I en debattartikel på Aktuella frågor (6.8) skriver Agnes Andersson, Göran Djurfeldt och Magnus Jirström att svenskt bistånd skulle ha en romantisk och teknikfientlig syn på jordbruket.
Vi håller inte med om det. Liksom debattörerna anser vi att jordbruket spelar en central roll för att fattiga människor skall kunna försörja sig själva och för fattiga länders möjligheter att ta sig ur fattigdom. Vi håller också med om att jordbruket i de flesta utvecklingsländer har för låg prioritet. Ansvaret för detta ligger i första hand på dessa länders regeringar, men biståndet kan spela en kompletterande roll när det gäller att stimulera och bidra till en positiv utveckling.
Den studie om jordbruk i Afrika som debattörerna arbetat med har Sida följt med stort intresse, delfinansierat och debatterat i ett antal seminarier både i Sverige och i Afrika under de senaste åren. Vi ser fram emot fortsatta kunskapsutbyten med såväl forskarvärlden som andra aktörer.
Tvärtemot vad debattörerna hävdar så bygger inte Sidas bistånd inom arbetet med lantbruksutveckling på något teknikfientligt synsätt. Men tekniken utgör en begränsad del av lösningen, och det är heller inte så att en och samma teknik passar under alla förhållanden.
Med förväntade klimatförändringar, tilltagande vattenbrist och allt mer utarmade ekosystem måste den teknik som används bidra både till ökad avkastning och till förbättrad produktionsförmåga på längre sikt. I samarbete med mottagarna försöker vi alltid att anpassa insatser till lokala förhållanden och behov.
Lösningarna kan därför se olika ut. Det kan handla om att länka småbönder till marknader, att utbilda dem i att se mer affärsmässigt på sin verksamhet, att förbättra produktionen med konventionella eller ekologiska metoder, att utbilda rådgivare med mera. Behoven är emellertid enorma.
Idag finns i princip tillräckliga kunskaper för att väsentligt kunna förbättra småbönders produktionssätt – men det måste göras på ett sätt som gynnar småbönderna och som förbättrar deras levnadsvillkor. För att uppnå detta på en skala som motsvarar behoven i framförallt Afrika skulle massiva satsningar behövas.
Enbart förbättrad teknik kommer emellertid inte att lösa situationen för de över en miljard människor som idag lider av hunger och kronisk undernäring. Problemen är mer komplexa än så och handlar om allt från internationell handelspolitik, marknadstillgång, fördelningspolitik, rättigheter till produktionsresurser, tillgång till rådgivning och information.
Mari Albihn
Anita Ingevall
