Publicerad 20 augusti 2009 i Göteborgs-Posten
Just nu räknas det i finans- och utrikesdepartementen på hur mycket biståndet ska dras ned i år. Mellan 15 och 23 procent spådde biståndsminister Gunilla Carlsson (M) i mitten av juni. En bedömning som bekräftades av Sidas generalsekreterare Magnus Lindell i Ekot i går. Detta som följd av att ekonomin krymper och det svenska målet en procent av BNI i bistånd då också blir lägre i reda pengar.
Alla aktörer drabbas; ideella organisationer såväl som Sida. Enligt Magnus Lindell kommer Sida bland sina egna projekt att prioritera ned sådant som inte direkt berör människors försörjning. Detta blir bland annat långsiktiga satsningar på utbildning, demokratiutveckling och kvinnors reproduktiva hälsa, kan man tänka.
Samtidigt uppmanar FN-chefen den rika världen att inte låta den ekonomiska krisen gå ut över de allra fattigaste. I den årliga uppföljningen från UNDP om hur det går med Millenniemålen (bland annat att hal-vera svälten i världen fram till 2015) konstateras att krisen slår dubbelt mot de fattiga. Minskad handel och investeringar globalt ger u-länder minskade inkomster, parallellt med att biståndet från de rika länderna blir lägre i tider av recession.
Flera av de framsteg som gjorts för att förverkliga Millenniemålen bryts nu. Exempelvis ökar andelen kroniskt hungriga människor.
Men UNDP:s rapport visar även att mycket kan åstadkommas med enkla medel, som att utdelning av myggnät snabbt har minskat malarian i Afrika. Millenniemålen kan nås, men för det krävs att resursflödena inte stryps.
En resursinjektion
Förvisso behövs mycket mer än enbart bistånd för att häva fattigdomen i världen - förmånliga handelsvillkor inte minst. Men bistånd är en resursinjektion som verkar direkt. Och att den rika världen inte drar ned på biståndet är en viktig signal till privata aktörer om att arbetet med att trycka tillbaka fattigdomen i världen inte ska påverkas av en hastig nedgång i den av väst dominerade globala ekonomin.
Kan man garantera bankväsendet med tusentals miljarder dollar är det en skam ifall man inte kan garantera de dryga 100 miljarder dollar som Världsbanken beräknar det krävs för att klara Millenniemålen.
Samtidigt finns här en unik chans att klara flera kriser samtidigt. Fattigdomen är enorm, men med ett omvänt synsätt finns här väldiga behov och därmed potentiellt stora ekonomiska utvecklingsmöjligheter.
Afrika kan visa vägen
Satsas det på grön teknik kan en växande marknad i framförallt Afrika visa vägen till ett mer hållbart globalt samhälle. Det kan dessutom driva på den omställning av våra konsumtions-samhällen i väst som är nödvändig för att vi globalt ska klara klimatkrisen och rädda de alltmer utarmade ekologiska systemen.
Vi förväntar oss att Gunilla Carlsson slåss för biståndet i drag-kampen om höstbudgeten. Inte minst gäller detta för att värna folkrörelsebiståndet. Många gånger har de ideella organisa-tionernas arbete visat sig vara mer effektivt än bilaterala eller multilaterala insatser. Folkrörelsebiståndet är också viktigt för att bevara svenskars positiva inställning till internationellt utvecklings-samarbete. Tidigare har det sagts att det inte ska bli några neddragningar i folkrörelsebiståndet. Sidas generalsekreterare säger däremot till Ekot att alla biståndsorganisationer som får sina pengar via Sida kommer att tvingas spara lika mycket.
Det är viktigt att det skapas klarhet i vad som gäller. Att allians-regeringen har infört krav på att organisationerna själva ska samla in tio procent av kostnaderna för sitt opinionsarbete är förödande och bör tas bort.
Flera möjligheter står till Gunilla Carlssons förfogande. Framförallt måste inte Sverige räkna in kostnader för skuldavskrivningar, flyktingmottagande, klimatbistånd (i strid med Kyotoprotokollet) eller reformarbetet i Östeuropa (som syftar till EU-anpassning) i biståndsramen.
Urholkar biståndet
Concord, det europeiska nätverket av ideella bistånds-organisationer, visar i rapporten Aid Watch 2009 att EU och dess medlemsländer urholkar biståndet alltmer genom att föra över kostnader som inte direkt har med fattigdomsbekämpning att göra till biståndsbudgeten. Och Sverige är i dag pådrivande i den processen.
Dessutom kan hon luta sig tillbaka - på samma sätt som statsministern nu använder tidigare regeringars miljöarbete - på en lång era av svensk solidaritet med de fattigaste i världen.
Att inte ge upp den rollen i svåra tider borde vara argument gentemot Anders Borg. Men framförallt skulle det visa ledarskap gentemot resten av Europa när nu Sverige är ordförandeland i EU. Ett ledarskap som vi själva kanske inte skulle tjäna så mycket pengar på men som är skriande nödvändigt för de fattigaste i världen.
Bodil Ceballos,
riksdagsledamot (MP) och biståndspolitisk talesperson
Lars-Olof Karlsson,
Miljöpartiets internationella kommitté
