Publicerad 4 augusti 2009 i Göteborgs-Posten
De senaste dagarna har konflikten i Demokratiska Republiken Kongo, mera känt som Kongo-Kinshasa, åter blossat upp till följd av motsättningar mellan regeringstrupper och oppositionens milis.
Samtidigt som svenska politiker mycket väl känner till läget i landet fortsätter svenskt bistånd att stöda de krigförande makterna. FN är varken kompetent nog att erkänna kriget officiellt som folkmord eller att leverera mat till den svältande befolkningen.
"Just as investing in soldiers was good for the war, investing in people is good for peace." Ett citat av General Marshall, som efter andra världskriget utarbetade den så kallade Marshallplanen som blev ett framgångsrikt bistånd för Europa, vars användning bevakades hårt av givarna, USA.
Varför är inte en liknande företeelse möjlig i Kongo, där den svenska regeringen överför astronomiska summor direkt till regeringen, utan att kontrollera för vilka ändamål pengarna används? Finns det en anledning till den medvetna blindheten i svensk biståndspolitik?
Det troligen enda sättet att långsiktigt kunna närma sig en hållbar situation för den kongolesiska befolkningen i nuläget är inte att färga den i västerländsk kapitalism - Mer pengar, ger inte mer fred. Ekonomisk frihet är inte vägen ur misären. Inte heller en omfördelningspolitik skulle i dag lyckas att fördela landets rikedomar och skapa rättvisa i samhället. Däremot är en viktig och underskattad faktor för stabilitet en gemensam värdegrund, även kallad demokrati.
I Europa fanns drivkrafter för denna "moraliska plan", vilket möjliggjorde det amerikanska biståndets framgång. Samma förutsättningar finns inte i Kongo. Folket har sedan kolonialväldet aldrig fått den tid det krävs för att bygga upp en identitetsskapande gemenskap. Det finns ingen enande faktor likt demokratin i Europa. Detta gör Kongo till ett splittrat land där bistånd knappast kan användas effektivt. Konsekvensen av det svenska biståndet blir kontraproduktivt - i stället för att bygga välfärd, finansieras illegal verksamhet. Det lättar alltså inte på det kollektiva samvetet att pumpa in pengar i landet.
Vilja att bygga
I kontakt med kongoleser slås man av den enorma viljan att bygga ut grundläggande välfärd. I en demokrati hade dessa positiva krafter kunnat utnyttja biståndet till uppbyggnad av ett stabilt samhälle. Men nu ser diktatoriska politiker till den egna plånboken, där det mesta av biståndet hamnar. Resten går till upprustning av armén. Detta möjliggörs av betalande handelspartner. En sådan handelspartner är Sida som spenderar miljontals skattekronor på att indirekt stötta krigsföringen i Kongo.
I en demokrati kan en oönskad regering röstas bort. I Sverige tas detta för givet. I Kongo finns inte ens möjlighet till debatt . Det finns "makttagarna" - Älska dem, eller mördas. Alternativet att rösta bort regeringen existerar praktiskt taget inte. Att valet 2006 skulle ha varit demokratiskt är en lögn i den politiska kabarén som utnyttjar vår vilja att tro att "stackarna i Afrika" börjar må bättre.
Frys budgetstödet
De facto så känner halva befolkningen inte ens till den "politiska" sfären. Resten skräms till att rösta på den befintliga regimen. För övrigt är begreppet "politisk opposition" synonymt med upprorsmakare och militär organisation, vilket lämnar regeringen som enda alternativ.
Att kunna bistå den kongolesiska demokratins utveckling kräver en väl utarbetad lösning. Ett steg åt rätt håll vore att frysa det svenska budgetstödet så länge man vet att krig pågår. Det gäller för både Kongo Kin-shasa, Rwanda och Uganda, som i en triangel utnyttjar och skändar varandra.
Detta måste föregås av en drastisk mentalitetsändring inom FN och Sida. Hur många gånger har vi inte läst rapporter där FN har talat varmt om nya "samarbetspartner" (det vill säga någon chef har gjort ett förmånligt, ömsesidigt avtal med en afrikansk ledare) som nu är "inriktade på ekonomisk tillväxt"? Och hur många gånger har det inte pågått folkmord som officiellt kallats för "attentat med karaktärsdrag av folkmord"? FN kräver värre offersiffror än 800 000 på flykt, 150 våldtäkter per vecka och hundratusentals svältande barn. Dessutom betvivlar jag att FN tar hänsyn till företeelserna i svåråtkomliga djungelområden, där mycket vi inte känner till pågår - Det kanske är få som mördas?
Vilken av "kostymnissarna" har insikt i Kongo och förstår att grannar attackerar grannar, barn äter djuravföring och kvinnor förblöder efter brutala våldtäkter? Troligtvis ingen - i annat fall skulle situationen erkännas som en fruktansvärd humanitär katastrof som inte får finansieras med utländskt bistånd.
Inom Sida måste kulturen att "karriär inte görs genom moraliskt, utan överenskommet bistånd" upphöra och man måste börja kräva resultat och revision av mottagarlandet - tjänster byts mot gentjänster.
Krigets flytväst
Alltså, FN måste tillåta regeringar och biståndsinstitutioner att få reda på var, när och i vilken omfattning krig pågår, så att vi kan reagera när våra pengar görs till krigens flytväst. Därutöver måste svenskt ekonomiskt bistånd omformas omgående, till förmån för att i stället stötta utvecklingen av demokratin; en värdegrund som bygger broar över etniska fåror, för fram folkets röst och gör ett land till en nation.
Men så länge det råder obalans i värden, råder det kaos i världen. Så länge makthavarna och makttagarna prioriterar sin egen ekonomi framför människoliv, pågår folkmord i Demokratiska Republiken Kongo.
Karoline Goldberg,
Statsvetenskapsstudent på Göteborgs universitet
