Publicerad i DN, 2009-07-16
Biståndsorganet Sida har i vår sjösatt ett initiativ på lantbruksområdet som är så märkligt att man undrar om det verkligen syftar till professionellt, kunskapsbaserat bistånd. Det är nämligen genomsyrat av den världsbild vad gäller hållbart jordbruk som utmärker delar av miljörörelsen. För den som har lite insikt i att denna världsbild på centrala områden går på tvärs med vetenskapens är hela orkestreringen av initiativet omisskännlig – som vore det någon intresseorganisation på miljösidan snarare än en statlig myndighet som höll i taktpinnen. Just så ligger det nog också till.
Låt oss göra ett tankeexperiment. Tänk er att Sida skulle initiera bistånd rörande bekämpning av smittsamma sjukdomar. Rimligtvis skulle man då söka bästa tillgängliga kunskap – vid universitetens medicinska fakulteter, vid specialistkliniker på större sjukhus, vid Smittskyddsinstitutet och andra expertmyndigheter. Ett sådant upplägg vore i linje med PGU (Politik för global utveckling) som riksdagen beslutat om och som i korthet innebär att det skattefinansierade Sverige skall samverka för den globala utvecklingen. Med PGU utnyttjas den kompetens som byggts upp i landet och insynen i det statliga utvecklingssamarbetet ökas. De flesta tycker nog att PGU är en klok och bra sak.
Vi var därför många som vädrade välkommen PGU-anda när Sida för några år sedan tycktes byta fot och ansluta sig till den internationella uppfattningen att lantbruk inte främst är ett miljöproblem. Det var på tiden, tyckte vi, eftersom hela tanken att jordbruk står i motsättning till omsorg om miljön är obsolet. Samtidigt är ju själva affärsidén med jordbruk att producera mat och andra nyttigheter (till exempel energi) och jordbruket måste därför även vara produktivt. Modern jordbruksforskning erbjuder just nya, spännande vägar att såväl öka hållbarheten som höja produktiviteten i jordbruksnäringen. Stora arealer som annars skulle hamna under plog kan då nyttjas för andra ändamål.
Men fotbytet gällde uppenbarligen inte hela Sida, ty nu har myndigheten alltså dragit i gång projekt SIANI – Swedish international agricultural network initiative. Som en upptakt ordnades först ett stormöte om hur Sveriges stöd till lantbruket i tredje världen skall läggas upp. Inbjudna var utvalda föreningar och organisationer samt ett antal handplockade forskare.
Projektet har nu presenterat sin Inception report (ungefär initieringsrapport). Där passerar alla de välkända ståndpunkterna från miljörörelsen revy, alltifrån en ljum inställning till modern kunskap till föreställningen att folkligt tyckande och nätverkande ger en bättre bas för jordbruksbistånd än professionell kunskap, vetenskap och beprövad erfarenhet. Sålunda ventileras det förutsägbara mantrat att gentekniskt förädlade grödor, så kallade GM-grödor, kan utgöra en risk för människors hälsa och för miljön. Men det finns inga vetenskapliga belägg för några sådana risker.
Vidare hävdas – lika förutsägbart – att det är en viktig utmaning att sammanjämka olika uppfattningar om ekologiskt kontra konventionellt jordbruk. Men för forskarsamhället är inte sammanjämkning av olika tyckares åsikter det mest påträngande behovet, utan respekt för forskningens resultat. Den vetenskapliga förståelsen för konsekvenserna av att driva jordbruk utan konstgödsel eller kemisk bekämpning – det vill säga ett ekologiskt jordbruk – är nämligen fullt tillräcklig för sakliga bedömningar av när ett sådant jordbruk är möjligt och rimligt. Den som förfäktar något annat har antingen inte läst på tillräckligt eller drivs av en utomvetenskaplig agenda.
Som bäret på krokanen tronar sedan ett krystat resonemang om att den svenska kompetensen i jord- och skogsbruksfrågor skulle vara fragmenterad. Men den akademiska spetskompetensen inom jord- och skogsbrukssfären är samlad till ett fåtal universitet i landet (enligt en sammanställning som ironiskt nog beställts av just Sida), och förvaltnings- och övervakningskompetensen är samlad till en handfull myndigheter – Jordbruksverket, Skogsstyrelsen, Livsmedelsverket och Statens veterinärmedicinska anstalt. Man kan därför, tvärtemot SIANI-rapporten, snarast hävda att den skattefinansierade kompetensen är utomordentligt väl samlad.
Men det är klart – SIANI är en illa maskerad flirt med postmoderna, kunskapsrelativistiska idéer. I den andan har därför stormötet kommit fram till att den produktivkraft som har varit så avgörande vid utvecklandet av lantbruket i de rika länderna – kunskap grundad på vetenskap och beprövad erfarenhet – inte duger för dagens fattiga länder. Det anses finnas något annat slags kunskap som Sida bör bygga sin biståndspolitik på. För att komma åt detta Columbi ägg måste det nätverkas.
Följande citat ur rapporten är talande: ”A view on knowledge production as the sphere of science persists in some organizations where it is presumed that sound knowledge originates only from research institutes and private companies, and that NGOs are merely practitioners, not knowledge generators.” I klartext: Universitet och fackmyndigheter, DeLaval och Svalöv-Weibull kan slänga sig i väggen – det är miljörörelsen som genererar den verkliga kompetensen i dag.
Så läggs lager på lager av snömos för att så småningom leda fram till den önskade slutsatsen: Svenskt jordbruksrelaterat bistånd bör inte i första hand bygga på ett institutionellt samarbete med de universitet, myndigheter och företag som grundar sin kompetens på vetenskap och beprövad erfarenhet. Nej, nu gäller det att samarbeta med föreningar, organisationer och individer som tycker likadant som några av Sidas handläggare. Helt följdriktigt förläggs initiativets sekretariat inte heller till någon aktör med tung akademisk kompetens inom jord- och skogsbruk, trots att detta erfarenhetsmässigt hade varit utomordentligt viktigt från trovärdighets- och integritetssynpunkt.
För oss är det uppenbart att detta initiativ är långt vid sidan av PGU-tanken. Ögonbrynen förblir höjda i det professionella Lantbruks-Sverige tills Sidas högsta ledning klargör om man verkligen vill ha professionella samarbeten på institutionell basis. Då bör nog SIANI läggas där det hör hemma – i papperskorgen. Kanske bör även en och annan handläggare på Sida informeras om var gränserna går när det gäller att driva egna agendor i tjänsten.
Om, å andra sidan, Sida även fortsättningsvis ämnar låta utomparlamentariska organisationer på miljösidan ha detta anmärkningsvärt stora inflytande kan vi bara hoppas att de professionella aktörerna håller armlängds lucka till SIANI-initiativet. Det är inte bra för vare sig universitet eller fackmyndigheter att figurera i sammanhang som har en så hög flumfaktor. Och vi kan bara beklaga om det blir detta som Sverige erbjuder samarbetsländer i bland annat Afrika när de i stället så väl skulle behöva utveckla sitt jordbruk.
Torbjörn Fagerström
Professor i teoretisk ekologi, f d prorektor vid Sveriges lantbruksuniversitet
Inge Gerremo
f d lantbruksråd, Sida-rådgivare och tidigare chef för jordbruksfrågor inom Sida
