Publicerad 13 augusti 2009 i Svenska Dagbladet
Föreställningen att ekologisk odling är miljövänlig har fått så stort genomslag i Sverige att staten stöder denna i grunden olönsamma verksamhet med miljardbelopp. Ändå visar seriös forskning att ansvarskännande och miljömedveten konventionell odling uppnår lika bra eller bättre resultat, både vad gäller kvalitet, produktivitet, uthållighet och ekonomi.
Att ekoodling överhuvudtaget fungerar i Sverige beror främst på att generationers kontinuerliga tillförsel av kalk, organisk och oorganisk gödning, djupare plöjning, m.m. har byggt upp ett näringskapital i jorden, som under ett antal år kommer att räcka för att underhålla borttaget av näringsämnen i ekoskördarna. Sedan kommer en nedgång i produktiviteten, följt av krav på mera subventioner från ekoodlare och miljörörelsen. Vi kan välja att acceptera detta, eftersom vi har råd.
Verkligt upprörd blir jag när västerländska miljörörelser försöker tvinga på fattiga uländer ”ekologisk” eller ”organisk”, förment miljövänlig och uthållig, odling. Detta verkar ha påverkat Sida och UD till att vilja exportera metoderna till uländer som Sverige samarbetar med.
Det påpekas visserligen ofta, helt rätt, att Afrikas småbönder alltid har tillämpat ekologisk odling i bemärkelsen att de endast använder sådana produktionsmedel som finns tillgängliga i deras närhet.
Detta har fått entusiastiska miljökämpar från Europa att hävda att om man bara förlitar sig till böndernas ”traditionella kunskap” så blir allt bra. Problemet är naturligtvis att detta sätt att bruka jorden beror på fattigdom - de har inte råd att använda mineralgödsel, bekämpningsmedel eller förädlade utsäden.
Detta är särskilt tragiskt i Afrika där de flesta jordar är hårt vittrade, eroderade och med mycket lågt näringskapital, och där den genomsnittliga produktiviteten går ner snarare än stabiliseras.
Jordhungern är följaktligen påtaglig i denna världsdel. Medan den globala ökningen av spannmålsskördar 1961-1999 till 78% förklaras med produktivitetsökning (främst via den “gröna revolutionen”) och till 22% med ökad odlingsareal, så är siffrorna i stort sett omvända i Afrika söder om Sahara - 34% beror på produktivitetsökning (huvudsakligen kommersiellt jordbruket i södra Afrika) och 66% på arealexpansion (mest genom röjning av skog).
Det är en omhuldad myt att avskogningen beror på giriga kommersiella intressen – i verkligheten är det fattiga bönders desperation som fortfarande är huvudorsaken!
För att vända dessa negativa trender behövs först insatser som inte kräver finansiella resurser. Här finns mycket samsyn mellan organisk odling och vetenskapsbaserad agronomisk kunskap. Kvävefixerande växter, förbättrade trädor, skydd av jordytan mot erosiva regn, hushållning med vatten, mångskiktade system där man optimerar användandet av träd, grödor och djur, måste ingå i arsenalen av åtgärder. Härigenom kan man uppnå inte bara en stabilisering utan också en måttlig ökning av skördarna – från 1-1.5 till 2-2.5 ton/ha/år. Detta svarar mot att öka produktiviteten i normala tropiska jordar från en nivå vi i Sverige låg på c:a 1870 till den nivå vi hade uppnått omkring 1910 (i dag producerar vi runt 5-7 ton/ha/år).
Detta räcker inte på sikt. Afrika behöver producera ett överskott som skapar inkomster och ekonomisk utveckling för bönderna och överkomliga matpriser för de snabbt växande urbana befolkningarna. Lågt räknat, och utan att lägga alltför mycket ny mark under plog, behöver den genomsnittliga produktiviteten i Afrikas jordbruk ökas till ca 4 – 4.5 ton/ha/år de närmaste decennierna. Detta är omöjligt att uppnå uthålligt om man avhänder sig möjligheten att använda konstgödning, effektiv bekämpning av ogräs och skadedjur, och modern växtförädling.
Bristen på näringsinnehåll i de flesta tropiska jordarna är sådan att årlig tillförsel av extern näring måste till för att underhålla skördar på en acceptabel nivå – att åstadkomma detta med enbart organiskt material är ekologiskt och ekonomiskt ogörligt.
Naturligtvis finns det andra problem som försvårar en utveckling av Afrikas jordbruk, till exempel frågor om nyttjande- och äganderätt till marken och handelshinder från i-världen. Men det är ingen tvekan om att en ansvarsfull modernisering av jordbruket är en avgörande del i den portfölj av åtgärder som måste till, något som alla sakkunniga organ på området, t.ex. FAO och IFPRI (International Food Policy Research Institute), understryker.
Efter över 40 års arbete i och med uländer, framförallt i Afrika, har jag kommit till den deprimerande slutsatsen att, vid sidan av korrupta ledare och ett förfärande demokratiskt underskott, så är idag det största hotet mot en rimlig utveckling i dessa länder den västerländska dogmatiska miljörörelsen. Den skräck den har satt i bistånds-organisationer och politiker i i-länder har lett till att dessa inte längre vågar diskutera, än mindre engagera sig i, ekonomisk utveckling relaterad till jordbrukets modernisering och naturresursnyttjandets roll i dessa processer. Jag hoppas att den nu pågående debatten kan leda till en tillnyktring.
Björn Lundgren,
docent i skoglig marklära och ekologi med tropisk inriktning, har haft en rad internationella uppdrag för bland annat FN
