Publicerad i Svenska Dagbladet 2009-10-16
Världens ledare och biståndsaktörer har under de senaste 15-20 åren försummat jordbruket som central sektor för ekonomisk utveckling, trygghet till mat och den sektor där majoriteten av befolkningen i de fattigaste länderna får sin utkomst.
Dagens jordbruk i Afrika kan inte förse befolkningen med mat för den omedelbara försörjningen och överlevnaden. Världsbanken beräknar att de ökande livsmedelspriserna sedan 2005 har gjort att ytterligare 200 miljoner människor idag inte kan äta sig mätta. Istället för att halvera antalet hungriga till 2015 som är FN:s milleniemål kommer antalet hungriga sannolikt att öka. Totalt beräknas att drygt en miljard fattiga människor inte ha tillgång till tillräckligt med mat, enligt FAO.
Produktiviteten inom det afrikanska jordbruket är låg och stora förbättringar behövs. Här gäller det också att ta tillvara och utforska jordbrukets potential bortom den direkta matförsörjningen.
Flera viktiga aspekter behöver beaktas och stödjas av givarsamfundet för ett mer effektivt jordbruk:
1. Stödja våra samarbetsländer i att prioritera jordbruket för att trygga tillgång till livsmedel, generera inkomster och sysselsättning samt som möjlighet för att begränsa klimatförändringar och som en central drivkraft för ekonomisk utveckling. Den afrikanska agendan för utveckling av jordbruket är en viktig utgångspunkt.
2. Jordbruksutvecklingen i fattiga länder behöver ta sin avstamp i ett helhetstänkande. Fokus måste ligga på produktionen, människorna på landsbygden och att kvinnornas potential tas tillvara fullt ut. Produktionen av basgrödor är mycket viktig för tryggad tillgång till mat och inkomster för den fattige bonden. Men det krävs också en diversifiering av produktionen och ökade möjligheter för förädling anpassade till marknaden men med tydliga klimat- och miljöhänsyn.
3. Marknaden, såväl den lokala som den nationella och internationella, måste utnyttjas som drivkraft. Modern teknologi, som mobiltelefoni för marknadsinformation och betalningstjänster, har redan medfört en revolution på bynivå. Mycket mer behöver göras för att effektivisera handeln.
4. Forskningen måste stärkas för att öka jordbrukets produktivitet och anpassning till klimatförändringar. Forskning kan användas mycket bredare och mer strategisk än vad som är fallet idag. Afrikas jordar är starkt utarmade – idag behövs moderna lösningar bland annat baserade på ett sunt kretsloppstänkande och som kan ge en tillräcklig produktion utan negativa miljöeffekter. Vi är övertygade om att detta går.
5. Samarbetet mellan offentliga och privata aktörer bör utvecklas mycket mer och kopplas till de småskaliga bönderna. Traditionellt har bistånd till jordbruk använts till att stödja jordbruksministerier i dess roll som både beslutstagare och genomförare. I dag ser vi att det finns plats för många andra lösningar, där delar av genomförandet och marknadsintegrering lämnas till böndernas egna organisationer och privata sektorn. Här kan vi lära vidare av exempelvis Sidas jordbruksprogram i Nicaragua och Zambia där rådgivare har arbetat med att utbilda och organisera bönderna så att de kan länka sig till marknader och IFADs stöd till att stärka bönders egna organisationer.
Äntligen har frågan om svält och uthållig jordbruksproduktion kommit högt upp på den internationella agendan. Vid G8-mötet i somras tog president Obama initiativ till kraftigt ökade resurser. Vi ser att hans administration rör sig från matbistånd till mer stöd för att förbättra den långsiktig jordbruksproduktion. Även G20-mötet i september om den finansiella krisen ger hög prioritet åt jordbruk och klimat. Andra omfattande nya initiativ finns genom EU och FN. Att utveckling av jordbruket i mångt och mycket är synonymt med ekonomisk utveckling i de fattigaste länderna fick brett politiskt erkännande i och med Världsbankens utvecklingsrapport 2008.
Vi behöver bygga på den afrikanska agendan, tänka nytt, nyttja goda erfarenheter och vi behöver tänka vidare. För det går att förena behoven att öka matproduktionen med hållbart miljötänkande så att det bidrar till såväl matförsörjning, ökade inkomster för de fattiga, möjlighet till sysselsättning som till ekonomisk tillväxt.
I det här sammanhanget är det viktigt att vidga debatten så att den också handlar om brukarrättigheter till marken. På senare tid har biobränslefrågan aktualiserats och vissa företag har anklagats för att sätta sig över fattiga människors rättigheter i sin expansionsiver. Det går att odla biobränsle i Afrika om detta planeras väl och görs i samarbete med den lokala befolkningen. Det går att odla biobränsle utan att det krockar med människors grundläggande rättigheter och istället bidrar till en positiv utveckling för fattiga länder och människor. En vettig marklagstiftning, förhandlingskapacitet och uppföljningsmekanismer är viktiga förutsättningar för att få effekter för fattigdomsminskning. Marken finns, kunskaperna likaså och behoven av intäkter är stora. Helt avgörande för oss är att detta kommer fattiga människor och deras länder till del.
Vi vill engagera fler parter för att Sverige och biståndet ska kunna bidra till livsmedelstrygghet, inkomstgenerering och en klimatsmart och miljömässigt hållbar utveckling och omställning.
Många gånger kan biståndet fungera som en brygga, eller som ett smörjmedel, mellan olika aktörer. För det behövs en mångfald av aktörer om världen ska klara matförsörjningen, klimathoten och den sviktande konjunkturen.
Anders Nordström, generaldirektör Sida
Lennart Båge, chef för FN:s fond för jordbruksutveckling, IFAD 2001-2009
