En flicka står och tittar ut över bergen i Nicaragua.

De senaste åren har Sida på ett systematiskt sätt arbetat för att lägga om projekthanteringen för att bättre kunna utvärdera vilka resultat de svenska pengarna har bidragit till.

Foto: David Isaksson / Global Reporting

resultatexempel

Borde Sveriges bistånd ha upphört tidigare?

Publicerad: 5 maj 2010 Uppdaterad: 30 juni 2014

Lägg ner de små projekten och satsa på att få Nicaraguas utlandsskulder avskrivna. Så sa en utvärdering som gjordes av det svenska biståndet till Nicaragua mellan 1979 och 1993. Mats Lundahl är professor i utvecklingsekonomi på Handelshögskolan i Stockholm och var med och genomförde studien i början av nittiotalet.

- Det är inte så lätt att bedriva projektbistånd i en situation där hela makroekonomin är käpprätt åt skogen. Den hade ju Sandinisterna lyckats köra sönder och samman, comandantes de är bra på att slåss, inte regera, och ekonomi, det begrep de inte. Och det här var inte lätt att förklara för svenskarna.

Mats Lundahl förklarar bakgrunden. I början av 90-talet tillsatte den dåvarande borgerliga regeringen ett sekretariat för att göra en kritisk genomlysning av det svenska biståndet. De ville ta reda på om det svenska biståndet var effektivt, om det lyckades nå de uppsatta målen och om detta skedde på ett kostnadseffektivt sätt. De ville också få rekommendationer på hur biståndet kunde göras mer effektivt i framtiden. Därför gjordes en studie på fyra länder. Nicaragua var ett av de länderna. Studien är den enda i sitt slag som gjorts i Sverige.

- Nicaragua vid den tiden hade ju den högsta skuldbördan i världen och det var fullständigt uppenbart att skulle man få igång hjulen igen i Nicaragua så måste man få bort detta för alla importintäkter som kom in gick i princip till skulderna berättar Mats Lundahl.

Studien var alltså framförallt makroekonomisk till sin karaktär, den undersökte om biståndet hade hjälpt till att skapa tillväxt i den Nicaraguanska ekonomin. I studien svarade Mats Lundahl och hans kollega Jaime Behar nej på den frågan. De menade att kriget under 80-talet gjorde Nicaraguas ekonomi för instabil för den typ av projekt som Sverige bedrev i landet. Så här lät det i studien:

"Det är svårt att argumentera för att en fortsatt koncentration av biståndet till konventionella projekt och program är en klok strategi under dessa omständigheter. Tvärtom, en sådan koncentration kan lätt resultera i vad man skulle kunna beteckna som projektit: projekt, som vart och ett definitionsmässigt är små i förhållande till ekonomin som helhet och som därför endast påverkar en mindre del av denna, används till att lösa problem som de inte kan klara av."

Målen för det svenska biståndet till Nicaragua under 80-talet var främst ekonomisk tillväxt och oberoende. Tillväxten var viktig för att få till en omfördelning av resurser inom landet, från den lilla klicken jätterika till den stora majoriteten av Nicaraguas fattiga befolkning. Under perioden 1979-1993 gick därför sjuttio procent av de svenska biståndspengarna till projekt som på ett eller annat sätt hade med produktion att göra. Sverige stödde guldutvinning, skogssektorn, landsbygdskooperativ, energisektorn, forskning och gav också import – och betalningsbalansstöd.

Studien fick en del uppmärksamhet när den publicerades 1994 och det var många som jobbade med biståndet till Nicaragua som inte höll med i kritiken och råden för hur framtidens bistånd till Nicaragua borde se ut. Kritiken handlade om att man inte kan skylla en dålig utveckling av landets ekonomiska utveckling på biståndet, att biståndet inte kan annat än stödja den utveckling som landets egen regering bedriver, och att man inte bara kan se resultat i form av utvecklingen av ekonomiska indikatorer utan måste använda många fler mått på samhällsutveckling.

Jag frågar Mats Lundahl om han menar att det hade varit bättre om Sverige inte hade gett bistånd till Nicaragua överhuvudtaget under den här perioden,

– Nej, så enkelt är det inte. Det fanns ju också projekt som fungerade bra, men ett problem som vi hade var att projekten inte hade utvärderats ordentligt under tiden de pågick och att det därför var svårt att kunna peka på tydliga resultat. Och det fanns ingen genomtänkt filosofi för varför projekten blivit till ifrån början.

Studien tog även upp hur biståndsadministrationen hade fungerat och Sida fick en del svidande kritik även där. Projekt kom till på lösa grunder och utvärderades inte ordentligt efteråt, onödigt många svenska konsulter anställdes istället för Nicaraguaner och handläggarna var allt för fokuserade på att klara utbetalningsmålen.

Som alltid när det gäller externa utvärderingar kan man ifrågasätta om studien verkligen gav det svenska biståndet till Nicaragua en rättvis bild. Kanske borde de lokala positiva resultaten av projekten ha synts mer i rapporten och det makroekonomiska perspektivet ställts i ett större sammanhang.

Nicaragua var i krig under hela 80-talet och det är möjligt att den svenska närvaron var betydelsefull på andra sätt än i ekonomiska termer. Om det kan de lärda tvista. En sak är säker, mycket har hänt sedan 1994. Det svenska utvecklingssamarbetet med Nicaragua ser annorlunda ut idag än vad det gjorde då, och många av de råd som Mats Lundahl stod bakom i studien har idag blivit verklighet.

Vad har vi lärt oss sen dess och vad hände sen med det svenska biståndet till Nicaragua?

Man kan se likheter mellan de rekommendationer som Mats Lundahl och Jaime Behar presenterade i studien av det svenska biståndet till Nicaragua 1994 och det svenska utvecklingssamarbetet idag. Genom att titta på Nicaragua kan man också dra mer generella slutsatser om hur det svenska utvecklingssamarbetet har utvecklats över tid.

En stor förändring vad gäller biståndet idag jämfört med biståndet till Nicaragua på 80-talet är insikten att en makroekonomisk stabil miljö är nödvändig för att nå långsikta utvecklingsresultat. Situationer med hyperinflation och stora obalanser i ekonomin, som Nicaragua på 80-talet, innebär så många osäkerheter att det är mycket svårt att fatta riktiga långsiktiga och rationella beslut om vad och hur att prioritera i landet.

En annan stor förändring är att Sverige och de flesta andra större givarna idag undviker att ge direkt stöd till verksamhet som producerar varor och tjänster, som konkurrerar på en marknad. Detta eftersom det är så svårt att undvika att subventionen som biståndet de facto innebär snedvrider konkurrensen och därmed negativt påverkar strukturerna som man vill stödja.

Sverige var från mitten av 90-talet och under början av 2000 talet med och drev på för att lätta på Nicaraguas skuldbörda och Nicaragua fick under denna period flera skuldavskrivningar genomförda. År 2001 påbörjades ett omfattande initiativ som kallas HIPC (Heavily Indebted Poor Countries Initiative) som Sverige deltog i. Initiativet ledde till att Nicaragua år 2004 hade fått över 4000 miljoner USD avskrivna från utlandsskulden.

Sverige har också under åren gett allt mindre pengar till små projekt och allt mer direkt stöd till Nicaraguanska institutioner. År 2002 började Sverige ge budgetstöd till Nicaragua, som var ett generellt stöd till Nicaraguas regerings fattigdomsplan om totalt 310 miljoner kronor över fem år. År 2005 gick Sverige också ihop med sex andra givare och började ge sektorprogramstöd till hälsoministeriet för att stödja Nicaraguas nationella hälsoplan. Och år 2007 skrev Sverige på ett liknande stöd till jordbrukssektorn. Ett stort stöd till polisen är ett annat exempel på svenska flexibla satsningar där det nicaraguanska ägarskapet har varit starkt och de svenska pengarna inte har varit öronmärkta till en speciell aktivitet utan istället gått till att finansiera Nicaraguas egna institutioners utveckling och nationella utvecklingsplaner.

En viktig poäng ur studien av Mats Lundahl och Jaime Behar var att Sida inte utvärderade projekten ordentligt, ibland inte alls. Idag är just resultat och att mäta resultaten av insatserna högt prioriterat på Sida och de senaste åren har Sida på ett systematiskt sätt arbetat för att lägga om projekthanteringen för att bättre kunna utvärdera vilka resultat de svenska pengarna har bidragit till.


Sidansvarig: Sidas kommunikationsavdelning

  • tip a friend
  • share
Tipsa en vän