Bolivia

Utvecklingen i Bolivia

Uppdaterad: 2 januari 2017

En stor del av Bolivias invånare tillhör urfolken quechua och aymara bosatta på den karga högplatån altiplano i Anderna, som omges av bergstoppar på över 6 500 meter över havet. Landets första president i modern tid som representerar urfolken och den socialistiska rörelsen (MAS) – Evo Morales – tillträdde 2006.

Bolivia är rikt på silver, tenn och andra metaller, och gruvdriften har varit central i århundraden. Under senare år har stora naturgastillgångar upptäckts och bidragit till hög tillväxt. Skillnaden mellan fattig och rik är fortfarande stor även om viktiga framsteg har gjorts. Urfolken är särskilt utsatta med sämre hälsa, kortare medellivslängd, högre arbetslöshet, lägre inkomster och sämre utbildning än genomsnittet. Kvinnor och barn är också särskilt utsatta. Sju av tio kvinnor har utsatts för någon form av könsrelaterat våld, vilket är den högsta nivån i Latinamerika. Barnarbete förekommer särskilt på landsbygden. Regeringen har sänkt minimiåldern för arbete.

Det kan samtidigt konstateras att många människor har lyfts ur fattigdom sedan 2006, då Evo Morales blev president. Bolivia har haft en kraftig ekonomisk tillväxt under det senaste decenniet och har i dag blivit ett lägre medelinkomstland. Landet har lyckats uppnå millenniemålet att halvera fattigdomen. Särskilt kvinnors och urfolks rättigheter har förbättrats. Av landets invånare lever dock fortfarande 39 procent i fattigdom och på landsbygden beräknas 60 procent vara fattiga. Tillgången till vatten och sanitet har ökat markant och stora framgångar har även skett när det gäller tillgång till och slutförandet av grundskolan.

Regeringens plan Agenda Patriótica, som ska vara uppfylld 2025, prioriterar fattigdomsbekämpning, grundläggande service till befolkningen såsom vatten, el och kommunikationer, utbildning och hälsa samt uthålligt utnyttjande av naturresurserna. En nationell femårig utvecklingsplan har antagits 2016 som bygger på Agenda Patriótica.

Landets beroende av naturresurser och befolk­ningens sårbarhet för klimat­förändringar har gjort att miljömässigt hållbar tillväxt blivit en avgörande framtidsfråga för Bolivia. De senaste årens starka ekonomiska utveckling har ofta skett på bekostnad av en långsiktig hushållning med naturresurserna och orsakat stora miljöproblem. Utsläpp från städer, industrier och gruvdrift har förorenat vattendrag och grundvattenmagasin. Avskogning och markerosion, orsakade av undermåliga jordbruksmetoder, hotar den långsiktiga ekonomiska tillväxten och bidrar till den globala uppvärmningen. Stora delar av befolkningen saknar tillgång till grundläggande samhällsservice såsom vatten, sanitet och sophantering, vilket i sin tur leder till en sårbarhet för klimatvariationer och naturkatastrofer, både vad gäller miljö, hälsa och ekonomisk överlevnad.

Demokratiska utmaningar

Bolivia är en relativt ny demokrati. Allmän rösträtt infördes 1952. Konstitutionen från 2009 och även många av de lagar som antagits sedan dess, bedöms hålla god standard. Konstitutionen betonar kvinnors och urfolks rättigheter. Tidigare marginaliserade grupper, som urfolken på höglandet och kvinnor, har fått ökat politiskt inflytande. Men det finns brister i landets system för uppföljning, institutionella ramverk, ansvarsfördelning mellan statliga, regionala och kommunala institutioner, samt system för ansvarsutkrävande och transparens. Genomförandet av lagstiftningen utgör en stor utmaning.

Efter en lång period där regeringar och militärkupper avlöste varandra återupprättades demokratin i Bolivia 1982. Men det politiska läget var fortsatt instabilt. Ekonomisk kris tvingade fram åtstramningar som bidrog till sociala oroligheter. Efter millennieskiftet skakades landet av strejker och demonstrationer, och två presidenter tvingades avgå under tumultartade förhållanden.

Evo Morales kom till makten med stöd av den fattiga ursprungsbefolkningen och har sedan valts om med god marginal. En ny författning antogs som gav urfolken ökade rättigheter och innebar att staten tog kontroll över viktiga naturresurser som vatten, gas och olja. Högeroppositionen med bas i det rika låglandet protesterade, men fick samtidigt ökat regionalt självstyre. Det pågår en decentralisering för att ge självstyre till regioner, kommuner och urfolkssamhällen. Men trots att processen framhålls i konstitutionen så går den långsamt.

Valet av Evo Morales till president och en god ekonomisk konjunktur har medfört ett antal policyförändringar som bland annat har lett till ökad statlig inblandning i ekonomin och skapandet av nya och generösare bidrag till medborgarna. Samtidigt riskerar svaga institutioner och politiska spänningar att försvåra arbetet med fattigdomsbekämpning. Den pågående maktkampen mellan olika delar och nivåer av staten har kommit att dominera den politiska dagordningen.

Bolivia är sedan decennier en demokrati med stort folkligt deltagande. Valdeltagandet har ökat markant på senare år, inte minst bland ursprungsbefolkningen.

Sociala rörelser, media och enskilda organisationer bidrar till ett pluralistiskt civil­samhälle, men det är också tydligt att flera av de sociala rörelserna är knutna till regeringspartiet MAS. De enskilda organisationernas roll som övervakare av staten har försvårats, vilket försvagar demokratin i Bolivia och hindrar människor att utöva sina mänskliga rättigheter. Även utrymmet för oberoende medier minskar. Flera medier är statsägda eller kontrolleras av mäktiga ekonomiska intressen.


Sidansvarig: Avdelningen för Europa och Latinamerika

  • tip a friend
  • share
Tipsa en vän