Resultatexempel

Mohammad drömmer om en framtid bortom flyktinglägret

Uppdaterad: 20 september 2017

Elvaårige Mohammad Khaled Shehadeh bor i flyktinglägret Al Azraq i Jordanien. I lägret får han chansen att komma ikapp i skolan, samtidigt som han drömmer om att bli lärare eller superhjälte.

– Mitt favoritämne i skolan är arabiska. Det är viktigt att kunna läsa skyltar som varnar för fara, jag skulle inte känna mig trygg annars, säger Mohammad Khaled Shehadeh med ett allvar som överstiger andra elvaåringars.

Mohammad föddes i Syrien men bor för närvarande i flyktinglägret Al Azraq i Jordanien. Lägret är hem för nära 33 000 flyktingar och ligger två timmars bilresa från huvudstaden Amman, där Mohammads familj sökte skydd under det första året efter flykten från Aleppo i Syrien i slutet av 2014. Mohammads far beslutade sedan att familjen skulle flytta från Amman till Al Azraq för att Mohammad och hans syskon skulle kunna återuppta sin skolgång.

– Jag hade precis börjat i tvåan när kriget började. Min pappa berättade för oss att vi skulle lämna Syrien och aldrig komma tillbaka. Jag kom efter med skolan under flykten och den första tiden här i Jordanien, berättar Mohammad.

Mohammad går nu i Mkhaizens pojkskola som ligger i hjärtat av Al Azraq-lägret. Trots att lägret är utrustat med alla nödvändiga bekvämligheter känns det kalt och sterilt. Blåsten tränger in överallt och dammet som fyller luften lämnar en smak av krita i munnen och färgar allt i en dyster, grå färg.

– Först bodde mamma och pappa, mina sex syskon och jag i by nummer tre här i lägret. Nu har vi flyttat till by nummer sex, som jag tycker bättre om. Den är närmare vattenpumpen och vi får mer skydd mot vinden. Den ligger också närmare skolan, säger Mohammad när han torkat dammet ur munnen efter den 15 minuter långa promenaden hem från skolan.

Skolan ger eleverna trygghet

När Mohammad öppnar dörren, som hålls stängd med hjälp av ett fransigt rep, slår värmen inifrån plåthuset emot honom. Trots att klockan är 16.30 på eftermiddagen, den tid då de flesta pojkarna i lägret kommer hem från skolan, är temperaturen överväldigande i de illa ventilerade, identiska hus som flyktingfamiljerna bor i.

Hans skoldag började klockan 11.30 eftersom undervisningen i Al Azraq-lägret är uppdelad efter kön och det är flickornas tur på förmiddagarna. Men likt alla andra dagar var Mohammad uppe redan vid klockan sex för att göra sällskap med de många andra killarna som cyklar iväg på gatorna som delar upp lägret i systematiskt ordnade kvarter.

– Jag lånar en cykel för att åka och köpa bröd till frukost, men jag använder bara cykeln för viktiga saker. Jag är rädd att den kan få punktering om jag använder den bara för skojs skull, förklarar Mohammad förnuftigt och överväger noga varje ord.

För Mohammad är skolan något han ser fram emot, inte bara för att han är en entusiastisk elev men också för att själva miljön ger honom en känsla av trygghet och stabilitet.

– På min första dag i den här skolan påmindes jag om min skola i Syrien och mina gamla vänner som jag hade där, jag saknar dem, Syrien är det bästa stället att bo på. Men jag har fått nya vänner, Ali är min bästa vän här i lägret nu, han är en blyg person men man gillar honom till och med när han är tyst.

Skolan är speciellt utformad för barn som Mohammad som av olika, ofta traumatiska, skäl gått miste om undervisning och kommit efter jämfört med barn i det vanliga systemet. Skolan erbjuder ett välbehövligt snabbspår för att barnen ska komma ikapp och sedan kunna fortsätta i rätt årskurs.

För Mohammad och de många barnen som befinner sig i en liknande situation är skolan en ovärderlig möjlighet att våga tro på framtiden och hålla drömmarna vid liv, i stället för att drabbas av de orättvisor som brist på utbildning skapar.

– När jag blir stor skulle jag tycka det vore jätteroligt att bli språklärare och resa till Tyskland och Europa för att undervisa där.

Fotbollsklubben hjälper barnen att utvecklas

Mohammad ler entusiastiskt när han hämtar fotbollen från ett hörn av klassrummet och gestikulerar till sin kompis Ali att följa med till fotbollsplanen för att spela.

I skolan får barnen utöver undervisning också socialt stöd, vilket är minst lika viktigt för de ofta känslomässigt utsatta barn som fyller klassrummen. För Mohammad är skolans fotbollsklubb en källa till glädje som bidrar till hans sociala utveckling och gör det möjligt för honom att utvecklas till en självsäker ung man.

– Jag älskar fotboll, tränaren är jättebra. Jag hade ett favoritlag hemma i Syrien men nu hejar jag på vårt lag i lägret, ler Mohammed stolt.

Att döma av Mohammads snabba framsteg hittills har han goda utsikter att nå sina drömmar om att bli lärare. Men hans karriärplan B påminner om att han, trots sina vuxna erfarenheter, är en 11-åring som förtjänar samma möjligheter som vilken annan grundskoleelev som helst.

– Jag skulle också vilja bli en superhjälte. Då skulle jag flyga runt över lägret och hjälpa alla som behövde det.

Sidansvarig: Avdelningen för Asien, Mellanöstern och humanitärt bistånd

  • tip a friend
  • share
Tipsa en vän