Alpha Chapendema på Bokmässan 2010

Alpha Chapendama på Bokmässan 2010. Alpha har arbetat på ambassaden i nio år och menar att det har blivit bättre i Zimbabwe sedan 2008. Mycket med hjälp av massivt internationellt stöd till befolkningen.

Foto: Agneta Sundgren/Sida

Resultatexempel

För barnets bästa i Zimbabwe

Publicerad: 6 oktober 2010 Uppdaterad: 8 augusti 2014

Att barnen ska gå till skolan tycker alla zimbabwier är självklart, det är ju så Zimbabwe har tagit sig upp ur fattigdomen. Alpha Chapendama är programansvarig för bistånd till barns rättigheter på svenska ambassaden i Harare. Det som driver henne är när hon kan se resultaten av sitt arbete. Ett barn som inget hade går nu på universitetet. Ett barn som bodde på gatan bor nu i ett riktigt hem.

Deltagarna är överens om en sak på Bokmässan i Göteborg 2010: det går att hitta ljusglimtar i alla länder och situationer. Människans kraft att överleva är enorm. Sida hade tre seminarium på Internationella torgets scen: om kvinnors delaktighet i Sudan, våldtäkter i Kongo och om Zimbabwe och barns rättigheter. Just Zimbabwe har ju annars inte präglats av ljusa nyheter de senaste tio åren: torka från 2000 till 2006, fördrivning av vita markägare, cyklonen 1999, kampen mot aids och så givetvis det vi läst mest om: den segdragna maktkampen mellan Robert Mugabes gamla frihetsparti ZANU-PF och Morgan Tsvangirais opposition MDC. Eskalerat våld och ett val 2008 som var svårt att bedöma och en befolkning som for illa.  

På Bokmässan träffar jag Alpha Chapendama, programansvarig för bistånd till barns rättigheter på svenska ambassaden i Harare och en av seminariedeltagarna:  

 - Vet du vad föräldrar sa till mig när det var som värst 2008? ”Min största ånger är att mina barn inte kunnat gå till skolan.” Att barnen ska gå till skolan tycker alla zimbabwier är självklart, det är ju så Zimbabwe har tagit sig upp ur fattigdomen!  

Alpha Chapendama har arbetat på ambassaden i nio år, och innan dess på en tysk organisation. Hon är utbildad vid universitet i Harare och alla hennes syskon har gått i skolan. 

mina föräldrar har gjort ett bra jobb.

Hon är 40 år och bor med sin son i Marondera, en timme från Harare och har även en farm med 1400 kycklingar.  

Det har blivit bättre i Zimbabwe sedan 2008. Mycket på grund av massivt internationellt stöd till befolkningen. Sida har inte arbetet direkt med regeringen sedan 2001, utan det mesta har gått genom UNDP och andra FN-organ till civila organisationer på plats. Alpha menar att givarna under denna tid blivit bättre på att samordna: man har helt enkelt blivit tvungen.  

- I dag känner många zimbabwier tillit igen, tillit till att det ska bli bättre och att vi ska kunna hålla val igen utan våld. Vi svälter inte och det finns hopp nu. Men många är rädda och sårade av det senaste valet. Minnena är färska ännu, det var en smärtsam upplevelse att se allt detta våld. Så många vill vänta lite med ett nytt val. Båda partierna har börjat prata om försoning. Officiellt i alla fall.  

Sida arbetar framför allt med zimbabwiska organisationer som arbetar för att stärka barns rättigheter, såsom den katolska organisationen CADEC som arbetar med föräldralösa barn i spåren av aids-epidemin. Justice for children trust har ett öppet rådgivningscenter samt ett mobilt team dit barn och föräldrar kan vända sig i juridiska frågor. Ofta handlar det om enkla saker som rätten till en identitet: alltså att bli registrerad och få ett nationellt identitetskort.  

 - Det kan tyckas simpelt men utan det har du inte rätt till högre skolgång, i vissa fall arv och du kan heller inte rösta. Du finns helt enkelt inte, säger Alpha.  

För många är kostnaden att åka runt och ordna med dessa papper mer än vad ett hushåll kan bära, så där träder dessa organisationer in för att underlätta. Det kan också handla om att stödja barn i rättegångar, ge dem ett rättvist försvar eller att utbilda människor i barnrättsfrågor och mot barnaga och övergrepp. - Många gånger kan barn mer om barns rättigheter än vuxna i dag. Utbildningen går åt andra hållet!  

Just utbildning klassas högt i Zimbabwe sedan 1980-talets massiva satsningar på skola och hälsa åt alla: läskunnigheten är 94 % för män och 87 för kvinnor. Det var en av de saker som gjorde Mugabe och ZANU-PF så beundransvärda. Att makt korrumperar är en gammal sanning. Men vad hände med Robert Mugabe, som var så populär i Europa såväl som i Zimbabwe som frihetshjälte och befriare från den förtryckande vita regimen på 1970-talet i dåvarande Sydrhodesia? Ett parti som i dag sänker sitt eget folk och förföljer motståndare med eskalerat våld.  

- Vi vet inte! Vi frågar oss det hela tiden: vad hände? Men vet du Mugabe har fortfarande många anhängare. Särskilt äldre människor som är nostalgiska efter frihetskriget, och nu inte vill se våldet Mugabe har använt för att sätta skräck i sina egna medborgare, säger Alpha Chapendama.

 Men de yngre då, vad tycker de?  

- Ett barn jag träffade uttryckte det bäst: ” Det är orättvist. När elefanter slåss blir gräset nedtrampat. Varför slutar de inte slåss så att jag kan gå tillbaka till skolan?” Men vi hoppas nu att dessa ord om försoning och fred ska gälla även i verkligheten och vid nya val som troligen hålls nästa år.  

Just stöd till utbildningssektorn utan att direkt arbeta med regeringen, har varit en prioritet för många givare. Hur ska man kunna tro på en framtid om ens barn inte får gå i skolan? Problemet är att lärare saknas, och om de finns är de inte alltid i skolan eftersom de måste försörja sig på annat håll. Lönen är så låg att den ofta drygas ut med pengar från föräldrarna, om lönen betalas ut alls. Det kallas med ett fint ord för ”informella avgifter”.  

 - Vi kallar det ”top-ups”. Det är olagligt och vi skrattar åt det, men vi kan inte acceptera det för då får vi en sorts privatisering av skolorna. Samtidigt frågar lärarna oss retoriskt: hur ska jag annars kunna försörja min familj?

Lärarlönen är 100 dollar i månaden, en liter mjölk kostar 1 dollar. Att få klarar sig utan att driva affärer vid sidan av eller dessa ”top-ups” är givet. Givarsamfundet har i perioder gått in med stöd till offentligt anställda, men då blev det svårt för alla behövde egentligen detta.  

 - Givare kan inte bli staten, som Alpha uttrycker det.

Sida ger däremot med 12 andra givare och genom framför allt Unicef stöd till skolböcker,  lärarstöd, övningsböcker och skolmaterial. 13 miljoner böcker pumpas nu in i det sargade systemet.  

- Ett barn jag träffade sa: ”Nu har jag en framtid igen.”  

Hon tycker att det bästa med hennes arbete är att hon får tillbringa så mycket tid med barn. Att hon får åka ut i samhällen och se hur barnens verklighet förändras efter olika insatser.  

- Jag kan se resultaten av mitt arbete. Ett barn som inget hade går nu på universitetet. Ett barn som bodde på gatan bor nu i ett riktigt hem. Jag påminner mig ofta om att det är inget speciellt med mig – skillnaden är bara att mina föräldrar skickade mig till utbildning. Utbildning och att dela med sig är oerhört viktigt i Zimbabwisk kultur! Vi har 3-4 miljoner zimbabwier som bor utomlands och de skickar hem mycket pengar. Denna kultur av delande och ansvar för den utökade familjen (ofta uppemot 100 personer) är vad som har hållit Zimbabwe gående. Min högsta önskan är att min son växer upp och blir känslig för andras behov. Det är vad som betyder något.

 

 


Sidansvarig: Avdelningen för Afrika

  • tip a friend
  • share
Tipsa en vän