Kvinna arbetar med att laga med maskin.

Fotograf Viktoria Lidsell / Embassy of Sweden in ZImbabwe

Utvecklingen i Zimbabwe

Zimbabwe har en alarmerande 80% (formell) arbetslöshet, och ungdomar utgör de allra flesta . Därför stödjer SIDA yrkesutbildningscenter som ger särskilt unga kvinnor praktiska färdigheter som kan öka deras möjligheter för att hitta en anställning

Två kvinnor arbetar med att laga en bil.

Fotograf Viktoria Lidsell / Embassy of Sweden in ZImbabwe

Utvecklingen i Zimbabwe

Zimbabwe har en alarmerande 80% (formell) arbetslöshet, och ungdomar utgör de allra flesta . Därför stödjer SIDA yrkesutbildningscenter som ger särskilt unga kvinnor praktiska färdigheter som kan öka deras möjligheter för att hitta en anställning

Zimbabwe

Utvecklingen i Zimbabwe

Publicerad: 17 juni 2009 Uppdaterad: 25 januari 2016

Zimbabwes ekonomi dras med stora svårigheter, men landet har fortfarande en väl utbildad befolkning med hög och jämlik intagning till skolan och stora naturtillgångar. Med höga fattigdomstal och en pågående livsmedelskris går utvecklingen i landet långsamt, samtidigt som statens ekonomiska reform- och skuldsaneringsplan skapar förhoppning om att det är möjligt att vända den ekonomiska krisen i framtiden.

När självständighetsvågorna närmade sig södra Afrika i början på 60-talet vägrade den dåvarande ledaren Ian Smith att överge makten till majoriteten av folket såsom andra brittiska kolonier gjort.  Istället utropades ’Rhodesia’ som självständig nation 1965, och fortsatte styras av Smith. Majoriteten av befolkningen fick ingen rösträtt – och Rhodesia inget internationellt erkännande. Övergripande ekonomiska sanktioner infördes från länder i väst, men landets relation med Sydafrika inom politik och handel begränsade sanktionernas effekt.   

Stärkta nationaliströrelser – av Shona-, Ndebele- och Tongabakgrunder, bildades och efter många års blodigt befrielsekrig blev Zimbabwe självständigt 1980. Robert Mugabe blev regeringschef.

Det började bra…

Alltsedan dess har Mugabe och först och främst Shonafolket suttit vid makten. Landet gjorde stora sociala framsteg inom hälsa och utbildning under 80-talet och i början av 90-talet och storbönder bidrog till landets ekonomiska utveckling. Men demokratin blev alltmer hotad. Redan i början av 80-talet pågick ett omfattande förtryck mot den etniska minoriteten Ndbele och ett spirande uppror inom gruppen slogs ner under 1983-1986 då 30 000–50 000 människor mördades.  Korruption och förtryck av samtliga oliktänkande smög sig in i systemet och de ekonomiska resurserna kom inte befolkningen till del.

Zimbabwe hade en väl utvecklad industri och ett produktivt jordbruk som fram till millennieskiftet dominerades av 6 000 storbönder. Längtan efter egen jord var stark hos en befolkning som under kolonialtiden förflyttats till de minst bördiga områdena. En viss jordfördelning påbörjades. 1999 tycktes regeringen och biståndsgivarna överens om en mer långtgående reform.

Protester och opposition

Vid 1990-talets slut var befolkningens missnöje med en alltmer korrupt och ineffektiv regering och allt sämre ekonomi och inkomster stort. Demonstrationer och strejker följde på varandra och det första egentliga oppositionspartiet, Movement for Democratic Change, formades under 1999.

2000 förlorade Mugabes parti ZANU-PF för första gången en folkomröstning, när befolkningen sade nej till en ny författning som ytterligare skulle stärka Mugabes makt.

I det följande parlamentsvalet vann det nya oppositionspartiet MDC enligt de flesta källor men genom valfusk och våld lyckades regimen sitta kvar vid makten. Som svar på de sociala och ekonomiska motgångarna uppmuntrade och tillät Mugabe frustrerade bönder att invadera de stora gårdarna. Både storbönder och MDC-sympatisörer överfölls och mördades. De flesta offren var, vilket inte alltid nämns, vanliga lantarbetare. Som en reaktion införde EU, USA och vissa andra västländer restriktiva åtgärder (i dagligt tal kallat ”sanktioner”) mot regeringen.

Sedan följde tio år av ekonomiskt och politiskt vanstyre. Livsmedelsproduktionen sjönk katastrofalt då de mest produktiva bondgårdarna hade övertagits, oppositionella fängslades och mördades, inflationen löpte amok, fabriker stängde och arbetslösheten rusade i höjden. Under några år var halva landets befolkning beroende av livsmedelshjälp. 

En ny start…

Efter ett omstritt val i 2008 där oppositionen verkade ha vunnit med stark majoritet följde en explosion av våld från regimen mot oppositionsanhängare, och efter långtgående förhandlingar och press från länder i regionen bildades till slut en samlingsregering. Mugabe förblev president och MDC-ledaren Morgan Tsvangirai utsågs till premiärminister. Mugabes parti ZANU-PF satt kvar i ledningen med ansvar för säkerhet och inkomstgenererande departement medan MDC fick ta hand om finansdepartementet och de flesta sociala departement.

Hälsa, utbildning och andra sociala sektorer förbättrades långsamt och i samma veva övergavs den värdelösa inhemska valutan till fördel för den amerikanska dollarn. Landets ekonomi växte för första gången på ett årtionde och det fanns för första gången på många år en viss optimism bland folket. Samlingsregeringen hade dock stora svårigheter och många initiativ bromsades av Mugabes maktapparat.

Två steg fram – ett tillbaka

Ett mycket positivt steg togs 2013 då en ny författning godkändes efter en svår men inkluderande process. Denna begränsade presidentposten till högst två femårsperioder och stärkte regeringen och parlamentet på presidentens bekostnad. Den nya konstitutionen innebär även en stor förbättring av kvinnors rättigheter.  Sedan dess har det dock visat sig att svårigheterna i Zimbabwe ofta inte beror på otillräckliga lagar och ramverk, utan efterlevnaden av dessa.

Optimismen som växte när samlingsregeringen bildades har sedan dess ersatts av en växande skepsis hos många medborgare om vad den nya författningen faktiskt har gjort för skillnad.


I valet 2013 återtog ZANU-PF och Mugabe makten och den positiva trend som inleddes 2008 har återigen stannat av. Politiken domineras av interna maktkamper inom både regeringspartiet och oppositionen, som nu är kraftigt splittrad och försvagad. Nästa val är planerat till 2018 och den ständigt debatterade frågan är vem som ska ta över efter den numera 91-åriga presidenten.

Fattigdomen är fortfarande utbredd och enligt FN:s senaste uppskattning lever 62,6 % av befolkningen i fattigdom och av dem återfinns 76 % på landsbygden. 16,2 % av befolkningen lever i extrem fattigdom och en utbredd ojämlikhet präglar landet.

Även arbetslösheten är hög och den informella sektorn beräknas i de senaste mätningarna uppgå till närmare 50 % samtidigt som cirka 80 % av statsbudgeten för tillfället går till löner. I tillägg till detta förväntas Zimbabwe påverkas enormt av nuvarande och kommande års El Niño och 1,5 miljoner människor lever nu på gränsen till svält, trots internationellt finansierade insatser.

I den ekonomiska krisen och nedåtgående spiralen finns det några få ljusglimtar. Efter att många av de sanktioner som EU tidigare hade gentemot Zimbabwe lyftes 2014 är EU nu Zimbabwes näst största handlingspartner (efter Sydafrika). Dock kvarstår fortfarande restriktiva åtgärder gentemot presidentparet.

Zimbabwes externa skuldsättning är också enorm, men under senare tid har staten visat ett starkt intresse för policyreformer och en vilja att hantera landets ekonomiska problem. Ett viktigt steg i en positiv riktning togs när den zimbabwiska staten presenterade sin ekonomiska reform- och skuldsaneringsplan på Världsbankens årsmöte i Lima i oktober 2015. Förhoppningen är att denna tidskrävande process ska leda till framtida program med såväl IMF som WB och andra finansiärer som kan skapa möjligheter för Zimbabwe att låna nya pengar för nödvändiga investeringar.


Sidansvarig: Avdelningen för Afrika

  • tip a friend
  • share
Tipsa en vän