Människan i centrum

Internflyktingen Maesha får hjälp genom ett nytt kupongsystem

Publicerad: 10 april 2015 Uppdaterad: 23 april 2015

När den beväpnade milisen plötsligt dök upp i byn och började skjuta, flydde Maesha Ngendo och hennes familj hals över huvud. Deras hus med alla familjens ägodelar brändes ner och de bor nu istället hos en värdfamilj. Familjen har fått stöd till att köpa nya kläder och köksutrustning via ett kupongsystem där de själva får bestämma vilka varor som de helst vill ha och bäst behöver.

Maesha Ngendo sitter på gården utanför huset i Hombo där hon och familjen bor sedan tre månader tillbaka. I husen runt omkring bor värdfamiljen som tog emot Maesha Ngendos familj när de kom hit efter sin flykt undan den beväpnade milisen. Livet som internflykting är svårt, men Maesha Ngendo är ändå positiv.

– Jag är glad för det stöd vi har fått från både värdfamiljen och från organisationerna, annars hade vi inte klarat oss, säger hon.

Hombo ligger precis på gränsen mellan provinserna Syd- och Nord-Kivu och är ett mycket fattigt område i Demokratiska Republiken Kongo. På bara några dagar flydde runt 20 000 utmattade och utblottade internflyktingar sedan deras byar anfallits.

– Vi var hemma i huset när skottlossningen började västerifrån och vi tog barnen och bara sprang. Vi har blivit attackerade så många gånger att jag tappat räkningen på hur många gånger vi flytt nu, berättar Maesha Ngendo.

Maesha Ngendos familj består av hennes man Kabeya Ntambwoe, barnen Mojinga, 7, Alain, 5, och Salome 1,5 år samt hennes svärfar och svägerska. Alla bor de nu i Hombo.

– Striderna fortsatte och de brände ner vårt hus så vi kan inte återvända hem, säger Maesha Ngendo med sorg i rösten.

Som de flesta andra som flydde har de fått husrum hos en av de 4 700 värdfamiljerna i Hombo. De många flyktingarna har lett till en ansträngd situation på ett samhälle där de flesta själva redan är mycket fattiga.

Hombo ligger isolerat och kommunikationerna är bristfälliga.  Det finns få arbetstillfällen och för många är det svårt att få ihop pengar till mat.

– Här har vi ingen egen mark att odla på men jag försöker arbeta på fälten varje dag, och för det får jag en lön på 2 dollar om dagen, men de pengarna räcker inte långt, säger Maesha Ngendo.

Hennes man är sjuklig men han försöker ändå hitta arbete för att hjälpa till med försörjningen. Ibland får han dagsjobb med att hugga ner palmer för utvinning av palmolja.

När internflyktingarnas situation blev känd åkte FN:s barnfond Unicef till Hombo och gjorde en utvärdering av såväl internflyktingarnas som värdfamiljernas behov. Familjerna registrerades också och man fann att drygt 65 procent av barnen led av diarré. Endast en procent hade tillgång till latriner vilket riskerade att leda till kolerautbrott. 34 procent hade tillgång till tvål, inga barn gick i skolan, få barn var vaccinerade mot mässling och ett stort antal barn led av undernäring. Genom att titta på dessa olika faktorer och väga samman resultaten konstaterade man att behovet av stöd var av högsta prioritet.

Snart beslutade sig gruppen av olika biståndsgivare, där bland andra Sverige ingår, att ge flera olika stöd: till en sjukvårdsklinik för att erbjuda gratis läkarvård och mediciner, en skola för barnen och ett kupong-system för att flyktingarna skulle kunna skaffa det nödvändigaste på marknaden. Dessutom åker Unicef-personal till byarna med mobila sjukvårdskliniker och vaccinerar barnen.

– Efter registreringen gav de oss värdekuponger att byta in mot textiler och skor. För kupongerna fick vi också tallrikar, skålar och kläder. Vi kunde också skaffa majs, kassava, ris, matolja och bönor, berättar Maesha Ngendo.

Hon är i färd med att laga majsgröt med några av de kokkärl som hon valde ut vid en marknad för några helger sedan.

– Varorna vi fick genom kupongerna hjälper mig att kunna hämta vatten, köpa och laga mat, att köpa kläder och skor till barnen, säger 27-åriga Maesha Ngendo.

I situationer som denna köper givarna ofta upp stora kvantiteter av olika varor som delas ut, men kupong-systemet går ut på att man inte delar ut samma saker till alla utan varje familj får i stället en kupong på motsvarande 75 US-dollar för att själva kunna göra inköp av kläder, skor, köksartiklar och andra saker till hushållet. För att samtidigt stärka den lokala marknaden bjöd Unicef in lokala handlare till en marknad som hölls vid två tillfällen och där internflyktingarna kunde skaffa vad de behövde. De kom nästan mangrant.

­­ Det var viktigt för oss, vi kom ju hit helt tomhänta, men nu kan vi laga mat när vi själva vill utan att fråga vår värdfamilj om att få låna grytor och skålar av dem, säger Maesha Ngendo.

Med skolan blir framtiden ljusare

För internflyktingarna är barnens skolgång en viktig fråga; att barnen går i skolan och får en bra utbildning, både för sin egen skull men också för att det hjälper föräldrarna till ett bättre liv.

Det lilla huset som Maesha Ngendo och familjen får låna ligger alldeles nära skolan.  En ny termin startar snart och givargruppen har bidragit till skolans nya tak, och tegelväggar ska sättas upp för att hålla det annalkande regnet ute.

Maesha Ngendos dotter är en av de nya eleverna i skolan i höst.

– Min dotter Mojinga är sju år men striderna satte stopp för hennes utbildning.
– Livet i dag handlar om att ha en bra utbildning, och ett barn som gått i skola kan hjälpa dig på så många olika sätt. Själv fick jag hoppa av skolan tidigt eftersom vi inte hade råd med skolavgifterna.

Sidansvarig: Avdelningen för Afrika

  • tip a friend
  • share
Tipsa en vän