Andelen läskunniga ger en tydlig signal om ett lands utvecklingsmöjligheter. När analfabetismen är utbredd är det svårt, även för välmenande politiker, att driva igenom positiva förändringar. Om medborgarna inte kan tillgodogöra sig viktig samhällsinformation kan de heller inte kräva sina egna rättigheter eller medverka till att driva utvecklingen framåt.
Den största utmaningen finns i Afrika söder om Sahara. Enligt UNESCO:s statistik kunde knappt 52 procent av de vuxna kvinnorna i Afrika läsa år 2005 medan motsvarande siffra för männen var 71 procent. I regel är det de mest marginaliserade grupperna, med en hög andel ursprungsbefolkning och kulturella minoriteter, som saknar kunskaper i att läsa och skriva.
När det gäller barns tillgång till utbildning, har andelen barn som förvägras sin rätt till att börja grundskolan minskat från över 100 miljoner år 1999 till knappt 61 miljoner år 2010. Dessvärre ser nedgången ut att stanna av.
Samtidigt är det ett problem att så många barn som börjar skolan inte fullföljer sin skolgång. En av fem unga (mellan 15 och 24 år) i världen** har inte gått ut grundskolan motsvarande årskurs sex, och de flesta bor i södra Asien och i Afrika söder om Sahara. I många länder är kostnad en av orsakerna till att barn inte går klart skolan.
Det är allmänt vedertaget att det krävs fyra till fem års skolgång för att kunna läsa och räkna utan problem. Men kvalitén på utbildningen varierar. I Ghana visade det sig att hälften av alla kvinnor och en tredjedel av alla män mellan 15 och 24 år inte kunde läsa en mening, trots att de hade gått sex år i skolan (2008).
Läskunnighet och utveckling
Arbetet för att sprida läskunnighet i utvecklingsländer är ett effektivt sätt att bekämpa fattigdom. När kunskapen ökar ges människor makten att ta kontroll över sina egna liv och utbildning ger möjlighet till bättre betalda arbeten.
Satsningar på utbildning är därför av grundläggande vikt för att driva social och ekonomisk förändring underifrån och öka landets tillväxt.
En ökad läskunnighet ger konkreta och direkta resultat för välfärden i fattiga länder. Genom att viktig information når fram till befolkningen blir hälsovården mer effektiv och barnadödligheten minskar. Tidigare marginaliserade grupper kan ta sig in på arbetsmarknaden och moderniseringen av jordbruket underlättas när fattiga bönder kan utbilda sig i nya metoder. Människor som har svårt att läsa känner dessutom ofta utanförskap och har dåligt självförtroende. Program som ökar läskunnigheten hos vuxna ökar således deras möjligheter att kunna delta i samhällslivet.
En befolknings läs- och skrivkunskaper spelar även en viktig roll för den demokratiska utvecklingen. Med en utbredd läskunnighet ökar möjligheterna att få till stånd en representativ demokrati där folket kan delta i beslutsfattandet och ställa ansvariga politiker till svars.
Att flickor får samma tillgång till skolgång som pojkar och lär sig att läsa och skriva är viktigt och ett av FN:s millenniemål. När flickor lär sig att läsa ökar möjligheterna att försörja sig och sina barn. Det i sin tur får betydelse för hela samhällets utveckling.
*år 2010
** i 123 låg- och medelinkomstländer.
Fakta
Bland världens tio länder med högst andel icke läskunniga vuxna återfinns sju i Västafrika: Benin, Burkina Faso, Guinea, Mali, Niger, Senegal och Sierra Leone.
Bara två tredjedelar av barnen i Afrika söder om Sahara börjar i skolan vid rätt tid. Övriga barn börjar skolan senare eller inte alls. Nigeria låg i botten år 2010 där nästan 60 procent av barnen inte börjar skolan i rätt tid.
Enligt FN:s andra millenniemål ska alla barn få fullfölja skolgång i grundskolan år 2015. Inskrivningen ökar på global nivå, men fortfarande går över 61 miljoner barn inte i grundskolan.
Den största ökningen av antalet inskrivna barn i grundskolan sedan 1999 har skett i Afrika söder om Sahara, från 58 till 76 procent.
När det handlar om positiva siffror för minskning av antal barn som inte går i skolan så ligger södra och västra Asien i topp. Jämfört med 1999 så har antalet barn som inte får gå i skolan sjunkit med 67 procent.
Källa: UNESCO, 2012 |
