Arbete och inkomster är de viktigaste faktorerna för att minska fattigdom i världen. Antalet unga i världen är idag fler än någonsin och att skapa sysselsättning för dem har hamnat högt upp på den globala agendan de senaste åren. Särskilt angelägen är frågan i utvecklingsländerna, där 87 procent av världens alla unga lever. Medan den globala arbetslösheten för vuxna ligger på 4,5 procent är den nästan tre gånger så hög för unga. Runt 57 miljoner nya jobb behöver skapas fram till 2020 för att undvika att ungdomsarbetslösheten ökar.
Att bara titta på arbetslöshetssiffror ger å andra sidan ingen rättvis bild av folks ekonomiska situation. I många låglöneländer finns en stor andel ”arbetande fattiga” som tvingas arbeta långa timmar mot låg betalning och under svåra förhållanden. Fortfarande är arbete inom den informella** ekonomin mycket större än inom den formella ekonomin i nästan alla låginkomstländer. Informella arbeten sysselsätter ofta 70-90 procent av den arbetande befolkningen.
Ekonomisk tillväxt i sig är inte tillräckligt för att skapa fler jobb eller öka de fattigas inkomster. I många länder där ekonomin går uppåt följer inte sysselsättningen med tillväxten. Det är därför viktigt att satsa på att gynna en ekonomisk tillväxt som bidrar till jobb, att utveckla marknadssystem, bidra med kunskap om arbetsmarknader och regelverk samt förbättra utbildningssystemen.
Utbildning nyckel till jobb
Framför allt utbildning är avgörande för att få unga i jobb, men kvalitén och tillgängligheten är långt ifrån tillräcklig i alla länder. En av fem unga (mellan 15 och 24 år) i världen* har inte gått ut grundskolan motsvarande årskurs sex, och de flesta bor i södra Asien och i Afrika söder om Sahara. Dessa unga har svårt att komma in på arbetsmarknaden och blir hänvisade till osäkra och underbetalda jobb.
Att satsa på yrkesutbildning är ett effektivt sätt att öka anställningsbarheten och förbättra den dåliga matchning mellan utbud och efterfrågan som finns på arbetsmarknaden. Många biståndsgivare finansierar idag yrkesutbildningar tillsammans med näringslivet, som samtidigt fått en ökad roll för att minska ungdomsarbetslösheten. 90 procent av alla arbetstillfällen i utvecklingsländerna kommer från den privata sektorn***. Den behöver därför vara med och ta fram krav på yrkesutbildningar så att den motsvarar deras behov.
När stora västerländska företag är med och finansierar yrkesutbildningar på plats i låglöneländer är det inte bara ett sätt för företagen att säkerställa sina egna rekryteringsbehov. De utbildade ökar även sin kompetens för att kunna ta andra jobb, vilket bidrar till en ekonomisk utveckling och minskad fattigdom.
* i 123 låg- och medelinkomstländer enligt Unescos uppföljningsrapport för initiativet Education for All (EFA)
** den informella ekonomin (eller sektorn) omfattar arbete utan formell anställning, som inte omfattas av lagligt skydd eller avtal. Arbetare inom den informella ekonomin kan antingen jobba åt en arbetsgivare (men sakna kontrakt), vara egenföretagare (utan registrering), eller vara arbetsgivare och driva informella företag (vanligt inom familjejordbruk och service.) Ju längre ut man kommer i leverantörskedjan, desto oftare sker arbetet inom den informella ekonomin.
*** Enligt Världsbankens ”World Development Report 2012”
