Mjölk är framtiden, det är det många som tror i Uganda. Det märks inte minst bland reklamskyltarna i Kampala, där annonser för nya bilar trängs tillsammans med mjölkreklam. Och budskapen går fram. Precis som den kaotiska trafiken i huvudstaden fylls med allt fler blänkande nya bilar, ökar också mjölkkonsumtionen bland den växande medelklassen.
En person som ivrigt hejar på utvecklingen är presidenten Yoweri Museveni, som vid sidan av att styra landet också driver två stora lantbruk. På vägen mot Kampala möter vi hans kortege bestående av ett 20-tal bilar, däribland ambulanser, polisbilar och militärfordon. Kortegen kör i hög fart och all annan trafik tvingas köra åt sidan och stanna. Vår chaufför försäkrar oss att ingenting allvarligt har hänt. Det är bara presidenten som ska åka hem till gården.
Endast en bil står parkerad utanför insamlingscentralen i Biharwe utanför Mbarara. De flesta bönder och lantarbetare levererar sin mjölk med hjälp av cykel och i några fall moped. En av dem är Erikson Twijukye, 22 år. Han klev upp klockan sex i morse, mjölkade familjens sex kor, skickade iväg sina syskon till skolan och släpade sedan sin cykel och 70 liter mjölk under dryga två timmar på leriga vägar. Nu blänker svetten på hans panna när han står och köar och väntar på att hans mjölk ska bli kontrollerad och vägd.
Mjölken är pengar och familjens enda inkomstkälla. Precis som så många andra av Ugandas bönder äger hans familj bara en liten åkerlapp på någon hektar, där de odlar kassava, majs och bananer för sitt eget hushåll. Det räcker knappt till försörjning, men hans familj har något som många andra bara drömmer om – kor. Kor är nämligen inte bara mjölk, kött och i slutändan pengar. Kor är också gödsel och det är eftertraktad hårdvaluta i Uganda. Under vår resa träffar vi på flera bönder som berättar hur gärna de skulle vilja köpa en ko, enbart för gödselns skull.
Det är inte en slump att staden Mbarara har en ko som står staty. Det här är ett av mjölk-distrikten i Uganda, men där det finns mjölk finns det också gott om mellanhänder som vill ta hand om pengarna. På andra sidan vägen står de privata uppköparna. Erikson Twijukye har sålt till några av dem tidigare, men inte längre. Numera är han medlem i Biharwe Dairy Farmers, ett av många lokala mejerikooperativ som ingår i Uganda Crane Creameries Cooperative Union.
– Ofta blev man lurad av de privata uppköparna. Ibland ville de inte ha vår mjölk och man fick gå hem igen. Här är det annorlunda och därför är vi nu också medlemmar, säger Erikson.
Det råder Vilda västern på Ugandas mejerimarknad, precis som det en gång gjorde i Sverige innan mejerikooperationen växte fram under 1930-talet. Bönderna är helt i händerna på privata, ofta utlandsägda mejerier. Det är mejeriföretagen som sätter priserna, som plötsligt kan neka att ta emot mjölken och som ibland bara försvinner med böndernas pengar. En femtedel av Ugandas mjölkflod går genom mejerierna, lika mycket tar den svarta marknaden hand om och där är fifflet ännu mer utbrett. Vattenblandad, ibland hälsofarlig mjölk är inte ovanligt. Även detta som det en gång, för inte så länge sedan, var i Sverige.
Den tidigare statliga bonde-kooperationen kollapsade i slutet av 80-talet när regeringen avreglerade marknaden. Nu byggs den sakta men säkert upp igen, inte av staten utan av bönderna. Uganda Crane Creameries Cooperative Union startades för sex år sedan och en av de första uppgifterna blev att organisera bönderna och samla in mjölken för att sälja den till mejerierna. En större mängd mjölk gav ett bättre förhandlingsläge och priset steg med 75 procent.
Den svenska kooperationens biståndsorganisation, Kooperation utan gränser, har varit en viktig samarbetspartner. Under fem år bidrar Kooperation utan gränser med sex miljoner kronor, pengar som går till utbildning i föreningsdemokrati och kooperation, men också till att utveckla själva mjölkproduktionen. Nästa steg mot ökad bondemakt är att bygga Ugandas första bondeägda mejeri.
– Fortfarande försvinner mycket av pengarna till mellanhänder. Vi får några hundra shilling för en liter, som kostar det tiodubbla i butikerna, säger Dick Katugira, ordförande i Biharwe Dairy Farmers.
I Mbarara går bygget långsamt men säkert framåt. Taket är lagt och i skrivande stund ansöker man om lån för att kunna investera i mejeriutrustning. Går allt enligt planerna, startar verksamheten i början av nästa år. Bönderna bidrar också till investeringen genom att spara ihop till andelar, varje månad avstår varje medlem en dags ersättning för mjölken. Det är samma modell som gäller i svenska mejerikooperativ. För Erikson Twijukye och de andra 16000 bönderna i kooperativet är det mycket som står på spel.
– Kan ett eget mejeri ge oss bättre betalt för mjölken betyder det mycket för oss. Då kan mina syskon kanske gå vidare i skolan, säger Erikson.
Men även om mejeriet blir verklighet och Farmers Pride, som det egna varumärket är tänkt att heta, lyckas etablera sig på marknaden, återstår många problem för bönderna. Det handlar om sådana basala saker som att över huvud taget få mat till sina kor under torrperioden eller att ha råd att bekämpa tsetseflugans och andra insekters attacker på boskapen.
– Eller att få tag på en veterinär, säger George W. Nuwagira, ordförande i Uganda Crane Creameries Cooperative Union.
Presidenten har inga sådana problem. Han har anställda veterinärer. Hans problem är i stället att hans lantbruk med jämna mellanrum får utstå nålstick av kritik. I ett land där oppositionen för en rätt undanskymd tillvaro och Museveni efter det nyligen vunna valet kan fortsätta sin 25-åriga regeringstid, fortsätter anklagelserna om att han tillskansat sig gårdarna på ett ojuste sätt.
– Han skulle kunna fylla hela insamlingscentret i Biharwe bara med sin mjölk. Han har nästan tusen kor och dessutom mjölkmaskiner, berättar en av männen i Biharwe som vill vara anonym.
Erikson Twijukye har mer blygsamma framtidsplaner. Han skulle vilja köpa ytterligare fyra kor. Han sätter sig på cykeln för att åka hem. Snart är det dags att mjölka igen.
Ann-Helen Meyer von Bremen
