När man i Sverige talar om kvinnor i Kina brukar det nästan alltid målas upp en negativ bild, där kinesiskorna framställs som förtryckta. Och visst är det så att ettbarnspolitik och ultraljud har lett till en skev könsfördelning, där det föds 118 pojkar på 100 flickor. Pojkar värderas traditionellt högre för de för vidare familjenamnet. Pojkar är också en nödvändig pensionsförsäkring. Särskilt på landsbygden där trygghetssystemen är dåliga och pojkar förväntas ta hand om åldrande föräldrar. Kommunistpartiets traditionella syn är att kvinnor är lika kapabla som män och därför ska ha samma lön och jobbförutsättningar. 2005 förbjöds sexuella trakasserier. Det är officiellt förbjudet med könsdiskriminering.
Men Kina är fortfarande ett patriarkaliskt samhälle. Ytterst få vågar stämma diskriminerande arbetsgivare. Det förekommer att gravida mister jobbet. Rekrytering är många gånger öppet baserad på utseende. Män tjänar mer än kvinnor i snitt och det är män som dominerar i politiken och storföretagen. Så långt skiljer sig inte Kina från många andra länder.
Men det är inte lika känt att Kina fått fram fler framgångsrika affärskvinnor än något annat land. Mer än hälften av världens 20 rikaste kvinnor är kinesiskor, enligt en rapport från undersökningsföretaget Hurun (de räknar inte med ärvda pengar). Kinesiskornas genomsnittliga förmögenhet var större än Oprah Winfreys och Harry Potterförfattaren JK Rowlings. Kinesiskorna hade inte blivit rika i någon fluffig underhållningssektor, utan i tung industri.
Den rikaste kvinnan, Zhang Yin, driver ett företag inom returpappersbranschen. Hon rankades som näst rikast i Kina 2009. Chefen för världens största tillverkare av luftkonditioneringsapparater Dong Mingzhu har fått en stor beundrarskara i Kina. I hennes självbiografi berättar hon hur en tuff stil tog henne från golvet till direktörsstolen. Där ingick bland annat att lämna sin treårige son att växa upp hos hennes föräldrar medan Mingzhu gjorde karriär. Hon sammanfattar sin ledarstil med orden: ”Jag gör aldrig fel, jag erkänner aldrig misstag, och jag har alltid rätt!”
Inget annat land är ens i närheten av att få fram så många framgångsrika kvinnor. Definitivt inte Sverige. När jag skrev om Saabs misslyckade affärer i Kina upptäckte jag att två av de fem kinesiska bolagen som var intresserade hade kvinnliga verkställande direktörer – däribland Great Walls dynamiska kvinnliga vd Wang Fengying. Volvo, Saab och Scania har aldrig haft någon kvinnlig vd. Faktum är att inget av de tunga svenska verkstadsbolagen har någon kvinnlig chef.
Alla med inblick i den gubbiga kulturen i Sveriges industrielit gissar väl att det inte kommer att hända i framtiden heller. Scanias vd Leif Östling menar exempelvis att det är ”genetiskt betingat” och skyller på att kvinnor inte tränas i lagidrott från tidig ålder. Kinesiskorna har tagit sig fram utan någon lagidrott, kvotering eller feministiskt initiativ. Och eftersom de utgör en av tio människor på jorden betyder det att framtidens beslutsfattare i allt större utsträckning kommer att vara en kinesisk kvinna.
Frågan är hur det är möjligt? Julia Huang, 43 år, sitter på några av svaren. Huang har byggt upp Chinaedu, ett Pekingbaserat bolag med nästan 1 900 anställda som erbjuder privat utbildning. Julia växte upp som en av tre systrar, föräldrarna var läkare i armén. Som de flesta kinesiska familjer ansåg de att nyckeln till framgång ligger i studier. I en undersökning av medelklassföräldrar hoppas 39 procent att deras barn ska få universitetsutbildning och 25 procent att de ska doktorera. Bara en procent sa sig vara nöjda med att deras barn gick ut gymnasiet. Jämfört med dagens kinesiska barn menar Julia att hon inte hade så mycket förväntningar på sig. Men jämfört med den svenska normen låter det ändå kravfyllt: – De pressade oss barn att få högsta möjliga betygettbarnspolitiken.
I familjer med ett barn får flickor ofta lika mycket kärlek och förväntningar på sig, som annars skulle gått till brodern. Resultatet har inte låtit vänta på sig. Den kinesiska skolan är stenhårt meritokratisk och plugginriktad. Från tidig ålder graderas barnen efter prestation. Det betyder att flickorna tack vare sin större mognad och flit ofta lyckas bättre än pojkarna. På den lägre skalan kan man se att 99 procent av flickorna i åldersgruppen 15–24 kan läsa och skriva. I andra änden kan man se att 47 procent av dem med högskoleutbildning är kvinnor. Hade inte kvinnorna hållits tillbaka av att många familjer fortfarande prioriterar sönerna skulle kvinnorna ha varit i majoritet. På landsbygden har de flesta familjer kunnat skaffa två barn. En vanlig erfarenhet bland kinesiska kvinnor på fabrikerna är att de skickats dit för att betala broderns universitetsutbildning, och därmed tvingats ge upp sina egna möjligheter till högre studier.
För Huang-familjen blev resultatet att ena systern började jobba inom finansindustri i USA. Äldsta systern sysslade med konst och är numera hemmafru. Julia studerade till kemiingenjör och tog sedan en prestigefylld MBA-examen (Master of Business Administration; en högre företagsekonomisk utbildning som är direkt riktad mot arbetslivet) i USA. Julia säger att hon själv aldrig upplevt sig som diskriminerad på grund av sitt kön. Men hon säger samtidigt att en kvinna måste jobba hårdare än en man för att göra karriär. – Om en man och en kvinna är på samma nivå skulle jag välja mannen. Varför då? – Män kan jobba mer övertid. Män är mer motiverade att nå toppen. Kvinnor i 30-årsåldern tänker mer på familj. I hennes eget bolag är 30 procent av mellancheferna kvinnor. Det är ganska typiskt, menar hon.
En förklaring till att kinesiska kvinnor kan nå toppen är att de inte har lika mycket förväntningar på sig att umgås med sina barn som i västvärlden. De slås därmed inte ut ur karriären. Den lagstadgade föräldraledigheten är tre månader för kvinnor och många återvänder till arbetet innan dess. Julia tog en månad med bägge sina döttrar.
Kina är ett land där vilja till uppoffring och långa arbetsdagar premieras. Som vanligt låter de flesta kvinnliga anställda på Chinaedu den äldre generationen ta hand om barnen så att de kan sköta jobbet. Farföräldrarna får dra det tunga lasset med att hämta och lämna på dagis och skola. I många familjer bor farföräldrar, barn och barnbarn i samma hus. Sådan support är avgörande i Peking, där trafiken gör att pendlingen rankas som värst i världen tillsammans med Mexico City. Julia säger att hon försöker ha en dag i veckan då hon umgås med döttrarna Mia Pang, 7 år, och Vera Pang, 3 år. – Det är bättre för företaget än som i väst där personalen måste gå och hämta på dagis, menar Julia. Men det hänger också på att far- och morföräldrarna tillåts gå i pension i tidig ålder (och vill ägna pensionen åt barnbarnen).
Den övre medelklassen har också hembiträden som sköter markarbetet. Huang har två stycken. – Jag brukar försöka vara hemma en halvtimme eller timme per dag med dem för att läsa godnattsagor. Sagorna läser hon på både engelska och kinesiska, för att ge barnen språkträning. Försöker du uppfostra döttrarna jämställt? – Flickor är sämre på matte och logiskt tänkande så jag lägger vikt att träna dem i det. Annars ser hon inget behov av att bryta traditionella könsroller. Pojkar kan spela fotboll medan flickor bör tränas i musik och konst och uppföra sig fint, kanske lite sport också, tycker hon. I hemmet tar Julia mer ansvar än maken, som är affärsjurist. Hon ägnar mer tid med barnen och det är hon som styr hembiträdena och planerar barnens utbildning. Det är vanligt att kvinnan är den som håller i familjens hushållskassa och beslutar om de stora inköpen. Som många kinesiska föräldrar handlar Julias tankar på barnen om hur hon ska få in dem på bästa möjliga skolor.
I Kina klarar sig kvinnorna bäst i de sektorer av samhället som är mest öppna. Det styrande kommunistpartiet är fortfarande en utpräglad manshistoria. Ingen av de nio i den allsmäktiga politbyråns stående kommitté är kvinnor. Det finns bara en kvinna av politbyråns 25 medlemmar, och det är oklart vad hon har för ansvarsområde. Ingen har fått fylla den tidigare vice premiärministern Wu Yis pumps. Innan Wu Yi gick i pension rankades hon som världens näst mäktigaste kvinna, efter Tysklands förbundskansler Angela Merkel 2007. Under hela Folkrepublikens 60-åriga historia har bara två kvinnor utsetts till ledare för någon av Kinas 31 provinser. Kvinnor klarar sig inte i slutna leninistiska system, där avancemang bygger på att chefen gillar en och förtroenden byggs under spritindränkta banketter.
Militären är samma sak. Det finns ingen kvinna i Centrala Militärkommissionen. Yao Yunzhu är den enda kvinnan bland generalerna i den ”riktiga” armén (underhållningstrupperna har däremot flera kvinnliga toppmilitärer, exempelvis är vicepresidenten Xi Jinpings fru Peng Liyuan en populär sångerska med generalmajors grad). Även i de statliga bolagen som dominerar Kinas ekonomi är männen legio. Av de 120 centralt administrerade statliga jättarna finns bara en kvinnlig chef. Det är Xing Wei, chef för Potevio, en tillverkare av telekomutrutrustning.
Det finns oroande statistik och tendenser för jämställdheten. Kvinnor hålls tillbaka i karriären av att de går i pension fem år före männen. Pensionsåldern är så tidigt som 50–55 år för kvinnor. Andelen kvinnor i arbetslivet minskade troligen lite under 00-talet enligt Yang Juhua, forskare vid Renminuniversitetet i Peking, som intervjuades av New York Times. Yang räknar med att kvinnor tjänar 64 procent av mäns lön, en marginell minskning jämfört med siffran från år 2000. I en undersökning av kvinnor i tio kinesiska storstäder från 2010 svarade 92 procent att det finns könsdiskriminering och 40 procent av dem känner att de har svårare än män att få jobb. Kvinnor med hög inkomst och utbildning klagar ofta på att det är svårt att hitta en partner.
Samtidigt har det blivit alltmer accepterat att framgångsrika män har ”ernai”, hålldamer och älskarinnor. Det finns en trend att kvinnor återgår i rollen som osjälvständiga ”blomvaser”, dekorativa hemmafruar och älskarinnor. Men trots det, om man går efter intrycket från mängder av besök på kinesiska arbetsplatser och universitet är intrycket entydigt: Kvinnorna tar och får plats. Tittar man sedan på mellanchefsnivå i flera multinationella bolag så är kvinnor i majoritet. Där tjänar de på att kvinnor upplevs ha bättre språkkunskaper och förmåga att hantera kulturskillnader. För kinesiskorna verkar det i första hand inte behövas kvotering. Det räcker med att ge dem chans att tävla på samma villkor som männen.
Ola Wong
