Sandalerna är redan dyngsura trots att hon bara jobbat en av arbetsdagens fjorton timmar men Romelia Cajiao jublar ändå över regnet.
– Det är dubbelt bra för mig. Alla tar ut bilen när det regnar och det blir trafikkaos överallt. Underbart. Så får hon span på en bilist i behov av hjälp, kliver ut i korsningens tutande tjut och bryter med sin späda kropp avenyns bilflöde så att hennes ”kunder” – de som kommer från tvärgatan och behöver korsa avenyn – kan komma över. Sen blir det lön. Mynt, ibland sedlar. Hon löper utmed bilrutorna till dem hon erbjudit sin tjänst i hopp om att de ska betala något med tanke på att de kunde ha blivit stående länge om det inte vore för henne. Armar sticker här och var ut ur nervevade rutor med slantar och hon fiskar vant upp. Och tackar noga.
– Lördagar är bäst, säger hon. Då är trafikstockningarna eleganta. Romelia Cajiao är en av Bogotás hundratals självutnämnda trafikpoliser, fattiga människor som hittat en korsning som havererat – identifierat ett behov – och i brist på annat lyckas slå mynt av det. Ungefär 30000 pesos om dagen. Hundra kronor. Bättre än landets lagstadgade minimilön.
– Hederligt, upprepar hon som om det fanns skäl att misstänka annat. Detta är hederligt arbete. Jag tjänar staden.
Men hon är inte bara en av den urbana djungelns alla barfotakonstaplar utan framför allt en del av det växande proletariat – andra skulle säga entreprenörskollektiv – som världens ekonomer, politiker och utvecklingsfilosofer bråkat allra mest om det senaste halvseklet: de informella.
Berättelsen om världens informella ekonomi – vilka den består av, varför de lever som de gör, hur fria eller förslavade de är – går hand i hand med globaliseringsdebatten och de få fakta det råder enighet om är lätt presenterade: 60 procent – lite beroende på definition – av all arbetskraft i utvecklingsländerna är i dag informell, det vill säga helt oreglerad och i avsaknad av pension eller sjukförsäkring; andelen informella arbetare har de senaste decennierna stigit i de flesta av världens länder, framför allt i Asien men också i många latinamerikanska länder; de mest extrema siffrorna finns fortfarande i södra Afrika och Asien där 90 procent av arbetskraften i vissa länder är informell; globalisering och ökad internationell handel har en tydlig potential att höja världens generella välfärd, men trots de senaste årens ökade världshandel och globala tillväxt har världens informella sektor bara vuxit; utbildningsnivå och informalitet hänger nära samman, men faktum är att också en stor del av den utbildade arbetskraften – framför allt i Latinamerika – i dag återfinns i informell sektor.
När informell ekonomi under 1950- och 60-talen blev en mer sofistikerad akademisk disciplin var den allmänna uppfattningen att problemet mest var en fråga om utveckling. Med rätt politik och bättre resurser skulle gammaldags ekonomier bli moderna och sakta men säkert skulle fenomenet växa bort, en idé som under kommande decennier kom på skam då det visade sig att stark tillväxt på många håll gick hand i hand med expanderande informell sektor.
Därefter har en politiserad diskussion tagit vid där mer eller mindre marxistiskt influerade skolor bråkar med liberala om fenomenets orsak och verkan. Enligt de förra är världens informalisering en naturlig konsekvens av kapitalistisk dynamik; de miljontals små ”enmansföretag” som utgör den informella ekonomin – allt från hembiträden, det vanligaste informella yrket, till småbönder, gatuförsäljare och globalt ambulerande byggarbetskraft – är underordnade de stora bolagen och tillfredsställer dessas eviga jakt på billigare, flexiblare och helt decentraliserad arbetskraft. Dagens outsourcingtrend är enligt denna syn ett naturligt led i processen. Kapitalismen kommer alltid arrangera nya sätt att producera till minimerade kostnader och människor i tredje världens informella ekonomier, avskurna från alla typer av organisering och skydd, är i slutändan de enda som är beredda att svara män säljer vidare beslagtaget smuggelgods – och sällan når upp till det hon behöver för att inte barnen ska gå hungriga. Likadant för Pedro Correa, 50, som lagar cyklar utmed en cykelbana och dåliga dagar inte ens får ihop hälften av minimilönen men bra dagar en bit över. Eller som han säger: ”Nöjd och nöjd. Jag har inget val. Klart jag skulle vilja ha ett ordentligt jobb. Då får man ju sjukförsäkring och pension, men det är kört för sådana som oss. Jag är 50. Här får ingen över 35 ett riktigt jobb.”
Frasen ”sådana som oss” är den vanligaste när informella arbetare ska teckna en bild av sin egen situation, och den syftar alltid på ålder. I Bogotá är nästan alla informellt arbetande äldre. Många har ett helt liv i det informella bakom sig, medan andra tidigare haft jobb med pension och sjukförsäkring men har med stigande ålder klippts av från den reguljära arbetsmarknaden Henry Camargo, en 52-årig farbror som inte lyckas attrahera många kunder till sitt tuggummistånd, var tidigare banktjänsteman och hans historia är typisk. För många företag, men även i offentlig sektor, blir anställda efter femton år en ekonomisk börda. Löneutveckling och förmåner gör att ledningarna satt i system att byta ut personal mot unga människor de bara behöver betala ingångslön. Henry försökte, som han säger, ”stå emot när psykningarna började” men efter en helvetisk tid gav han upp: ”Vill de inte ha en kvar så går det inte. Mot slutet var jag sönderstressad och deprimerad och en dag sa ja bara ok, jag går”.
Det minimala avgångsvederlaget var snart slut och sedan tio år sitter han här på gatan och trängs med folk med liknande erfarenheter, av vilka alla delar en stigande skräck för det ingen kommer undan: ålderdomen.
Carlos Moreno synar poleringen av den femte mobilen på bara en timme och det ser ut att bli en bra dag. Fickans sedelbunt växer. Snart ska han hämta dottern i skolan. Men han hinner knappt nämna henne förrän han börjar prata om sin oro för ”katastrofen”, att det skulle hända henne något. En olycka.
– Det jag tjänar räcker till mat och hyra, men inte till att spara. Skulle min dotter råka ut för en olycka blir det katastrof. Man får tigga bland grannarna. Det är så alla här gör om något händer. Hoppas att de närmsta ställer upp. Släkt, vänner, grannar. Att de skänker något. Förstår. När min dotter blev sjuk fick jag mycket hjälp. Folk har goda hjärtan.
Men, säger han, det är skillnad på en kort tids sjukdom och en allvarlig olycka. I det senare fallet är slutet alltid detsamma för den drabbade, om en längre tid på sjukhus blir nödvändig.
– Döden, säger han. Om det krävs stora pengar dör den som drabbas. Alla här vet det. Ingen kan skrapa ihop pengar till en lång behandling. Hundra tusen pesos kan man få ihop, men inte miljoner.
Problemet – ur ett strukturperspektiv – är något han ogärna pratar om men väl vet; att han och hans fru, liksom alla i den informella världen, för varje år som går blir alltmer beroende av sina barn. I denna ultraurbana miljö finns inte mycket som påminner om det gamla jordbrukssamhället, men i det faktum att många barn är den enda pensionsförsäkringen är miljöerna lika. Carlos har bara två. Det är för lite. Och, säger han, ålderdomen vill han inte tänka på. – Barnen, barnen, upprepar han som en besvärjelse. Man hoppas på dem. Att de ska finnas kvar. Att de ska ta hand om en.
När ILO och WTO – Internationella arbetsorganisationen och Världshandelsorganisationen – gjorde en stor studie om informell ekonomi i syd stod kopplingen mellan informalitet och utveckling i fokus. Hur påverkar en stor informell sektor, oavsett om dess människor kallas fria eller förslavade, ett lands ekonomiska dynamik och dess möjligheter att dra nytta av globaliseringens fördelar? vilken grad man bör öppna sina ekonomier för världsmarknadens enorma krafter, och inte sällan har ländernas informella sektorer spelat huvudrollen i debatten. Under den marknadsliberala epoken i Latinamerika – 1980- och 90-talen – fördubblades antalet människor under fattigdomsstrecket och de expanderande informella ekonomierna blev sedan grunden för vad många betraktade som populistiska revolutioner. Personer som Hugo Chávez i Venezuela och Evo Morales i Bolivia kom till makten på retoriskt effektiva program som lovade mindre marknad, och under nollnolltalet sjösatte de en rad gigantiska kampanjer för att minska glappet mellan folk och stat.
ILO och WTO är emellertid måttligt imponerade. Enligt rapporten finns inget klart samband mellan avreglerade ekonomier och den informella sektorns utveckling, och det som i ett kort perspektiv såg förödande ut för fattiga kan i ett längre vara just starten på den ekonomiska dynamik som formaliserar informella jobb. Brasilien, ett land som lyckats kombinera strukturanpassning á la IMF med en aktiv statlig politik mot social utslagning, är tillsammans med Peru de enda länder i Latinamerika som över tid visar en svag men ihållande trend mot minskad informalitet.
Romelia Cajiao fladdrar mellan bilarna i Bogotás centrum, men på en ny koordinat. Hon kan metropolens kvadratiska gatusystem utan och innan och vet exakt var, hur och varför det uppstår en trafikstockning i ett visst ögonblick.
– Man måste analysera, säger hon. Vid utfarten bakom guldmuseet är det alltid svårt att komma ut. Det är ett bra ställe. Jag ställer mig i vägen och den som behöver komma ut kommer ut. Och betalar mig.
Även informaliteten har sina sociala lager och Romelia lever ofta nära det rena tiggeriet, medan personer som Carlos Romero och majoriteten av syds hembiträden har en relativt ordnad tillvaro. Hon har två söner som också jobbar på gatan och det paradoxala är att regniga dagar är bra för henne men dåliga för sönerna, eftersom de putsar vindrutor vid rött. Ingen behöver deras hjälp när himlen tvättar bilar.
– Men de klarar sig. Jag lagar mat till dem. Sedan smakar hon en stund på ordet framtid. Hon har jobbat i de här kvarteren med att dirigera bilar i nio år. Innan dess sålde hon cigg i samma bilköer men till det behövdes en vagn och när sådana förbjöds blev hon tvungen att göra sig mer ”mobil” för att inte tas av polis. Hon är född på julafton 1954, det år Arthur Lewis, den informella ekonomins pionjärteoretiker, kom ut med ett banbrytande verk i ämnet vars teser det än i dag grälas om. Definitioner av informellt arbete har sedan dess kommit och gått. De informella har flyttat från land till stad, alltmer från syd till nord, men en lösning på problemet tycks lika avlägsen nu som på 1950-talet
Romelia sätter sig på trappan till en tobaksaffär. Paus. En ljudmatta av motorer, tutor, gnisslande bussdörrar och däck som skär genom pölar ligger i bakgrunden när hon säger att hon aldrig förr fått en fråga om vad hon gör om fem, tio, femton år. Hon måste tänka.
– Jag gissar att jag kommer fortsätta såhär, säger hon efter en stund. Jag kan inte se något annat sätt att överleva på än detta. Det är det enda som fungerar. I alla fall för en sådan som jag.
Text: Magnus Linton
Foto: Gustav Arvidsson
