Fram tills nyligen har antalet rättvisemärkta kläder ökat stadigt i Sverige. Men det senaste året har trenden vänt. 2008 minskade antalet plagg och andra produkter med rättvisemärkt bomull med 40 procent – i motsats till oförädlade varor som kaffe, te och kakao, som nådde goda resultat.
- En förklaring är att vi inte jobbat aktivt med att rättvisemärka kläder. Men nu gör vi en ny satsning. Sedan ser vi att det är svårare med kläder, som är än mer förädlad produkt, än med hemtextilier, säger Ola Höiden från Rättvisemärkt.
En förklaring till trendbrottet kan också vara att märkningen av kläder är både dyr och komplicerad. Att låta rättvisemärka en produkt kan kosta upp till två procent av intäkterna från försäljningen, plus grundavgift för inspektioner som kan bli särskilt hög för små företag.
- Det är en stor utgift för vårt lilla företag att betala för både inspektion och licensiering av tillverkningen. Det tar också mycket tid. I Sverige är vi bara fyra personer som arbetar för företaget, förklarar Annika Axelsson, en av Dem Collectives grundare, som ändå överväger att låta rättvisemärka sin kollektion.
Även för andra produktmärkningar är intresset svagt i branschen. Få klädföretag använder miljömärkningen Svanen och till exempel Filippa K har valt att hoppa av.
- En snygg märkning kan vara bra för marknadsföringen, men det garanterar inte att företaget jobbar etiskt hela vägen. Vi vill ju också kunna ställa krav på arbetsvillkoren för de anställda, säger Anders Wiberg, vd för Filippa K.
Den märkning som ställer högst krav på förbud mot gifter är Bra Miljöval. Många handdukar, gardiner och dukar har märkningen, men inte ett enda klädesplagg. Enligt Andreas Prevodnik på Naturskyddsföreningen, som står för märkningen, har flera klädföretag visat intresse, men inte klarat kriterierna.
En tydlig trend är att klädföretagen nu i stället väljer att förbättra villkoren i fabrikerna genom att samarbeta med oberoende organisationer som utför stickprovskontroller. Senaste åren har många anslutit sig till Fair Wear Foundation (FWF) eller Business Social Compliance Initiative (BSCI) som gör oberoende inspektioner.
Men stickprovskontroller av fabriker kan inte garantera att alla plagg är tillverkade på ett etiskt acceptabelt sätt.
- Men vad vi kan lova är att våra medlemsföretag arbetar seriöst med att förbättra arbetsvillkoren och miljön, säger Henrik Lindholm vid Fair Wear Foundation.
Lindex har anslutit sig till BSCI, men använder inte någon miljömärkning. En orsak är att man vill ge kunderna ett enhetligt budskap.
- För att vi ska märka våra varor måste det vara enkelt, tydligt och trovärdigt både för kunden, för våra producenter och oss. Därför har vi minimerat märkningarna och arbetar i stället med de bakomliggande villkoren, säger Sara Winroth, etiskt ansvarig vid Lindex.
Samtidigt är det inte säkert att miljömärkning är enda vägen för att förbättra miljön. Allt vanligare är att kläder har en blandning av ekologisk och konventionell bomull.
- Ur konsumentens perspektiv kan det kännas viktigt att ett bomullsplagg har en märkning som visar att bomullen är odlad utan gifter. Men för bomullsproducenten är det viktiga att få en trygg avsättning och skälig ersättning för sin ekologiska bomull, säger Göran Eklöf som utrett frågan åt Naturskyddsföreningen.
- Om de stora klädkedjorna oftare blandar in ekologisk bomull i sina produkter kan det ha större betydelse än enstaka märkta plagg som ändå inte kommer att finnas med i nästa års kollektion.
Viveka Risberg, chef för Swedwatch som granskar svenska företags verksamhet i utvecklingsländer, menar att märkning är krävande och ändå bara når enskilda varugrupper. Det bästa vore en kombination av metoderna.
- Produktmärkning ger konsumenterna makt medan flerpartsinitiativ med oberoende inspektioner kan främja en långsiktig förändring i hela sektorn.
Mats Wingborg
