– Jag känner endast två som har kommit tillbaka levande, konstaterar Madina Magomodova.
Vi möts på Tjetjeniens dag, en dag till minne av de människor Stalin deporterade från Tjetjenien och Ingusijen. Det var 1944, men det är inte dem Madina Magomodova talar om utan de människor som i dag försvinner i Tjetjenien.
Iförd vit sjal sitter hon i ett kvavt konferensrum i Stockholm, inbjuden av Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen. Att sjalen är vit symboliserar att hon sörjer. Hon har burit den länge. Det har gått 14 år sedan hennes ena bror mördades och lika många sedan hennes andra bror försvann. Som ordförande för människorättsorganisationen Tjetjeniens mödrar möter hon dagligen kvinnor i samma situation.
– Våra aktioner är inriktade på att uppmärksamma kränkta kvinnors rätt att få veta vad som hänt med deras anhöriga, berättar Madina Magomodova.
Tjetjeniens mödrar bildades när det första Tjetjenienkriget började 1994. Efter att organisationens medlemmar blivit hotade upphörde de med all synlig aktivitet för tre år sedan. I november demonstrerade de på nytt i staden Grozny.
– Demonstrationen blev brutalt skingrad av specialstyrkor, kvinnorna blev slagna mitt i Groznyjs centrum, berättar Madina Magomodova.
För några månader sedan intog de gatorna på nytt.
– Vi kunde inte avstå från att göra det. Idag vidtar både den centrala regeringen i Ryssland och den federala regeringen i Tjetjenien åtgärder för att medborgarna ska glömma bort situationen.
Den situationen hon talar om är den där flera tusen människor har försvunnit sedan början av 1990-talet. Försvinnanden som inte har upphört trots att den ryska regeringen förklarat ”antiterroristattacken” avslutad.
– Det började med att man förde bort dem som hade deltagit i strider, sedan de som möjligen kunde ha deltagit, sedan de anhöriga till dem som hjälpt till. Väldigt många är oskyldiga.
På frågan om vad hennes rörelse har för mål svarar Madina Magomodova att de endast är ute efter sanningen.
– Vi är inte ute efter att straffa, vi vill veta vad som har hänt dem. Det är kvinnornas heliga rättighet att få tillbaka sina barn, det är ju de som har fött dem, säger Madina Magomodova.
Under hela intervjun talar Madina Mogomodova mycket fokuserat. Hon vill förmedla en berättelse. Men när jag frågar henne hur det kom sig att hon som ung valde att utbilda sig till jurist, ler hon och visar för första gången sina två guldtänder.
– Att bli jurist var aldrig målet. Jag drömde om att bli florist, jag hade blommor, till och med citrusfrukter, säger hon och återupptar sedan snabbt berättelsen, den om Tjetjeniens försvunna människor.
– Under 16 år har vi misslyckats med att bilda en sanningskommission, säger hon. Vi har misslyckats med att få igenom beslut om DNA-laboratorium för att kunna identifiera de åtskilliga lik som finns i Tjetjenien.
Madina Magomodova talar om hur de först satte hoppet till de federala myndigheterna, sedan till den internationella opinionen, sedan till EU och FN. I dag har hon slutat att hoppas.
– Det finns inget som tyder på att situationen ska bli bättre inom den närmaste tiden, utan endast sämre, säger hon.
Ändå fortsätter Madina Magomodova sökandet, jag frågar henne varför.
– Det finns ett ordspråk som är att det finns en eld som brinner inombords som inte slocknar. Varje kvinna som letar efter en anhörig har en sådan eld. Den kommer inte att slockna förrän vi har tagit reda på vad som hänt dem. Vi har inte ätit en enda middag utan att tala om min försvunne bror, säger hon och torkar ögonen med en näsduk.
Lina Malers
