När världen försöker bromsa en begynnande klimatkris har kärnkraften som energikälla fått ett uppsving. Det leder till en ökad efterfrågan på uran, kärnkraftens råvara, och sedan år 2000 har uranpriset skjutit i höjden trots att produktionen under samma tid har ökat med närmare 30 procent.
Detta märks i Namibia, i dag världens fjärde största producent av uran. Landets första urangruva, Rössinggruvan, öppnades redan 1976 men har sedan ett par år tillbaka fått sällskap av två till.
Trots att gruvorna för med sig välbehövda arbetstillfällen finns kritik mot näringen.
Hilma Shindondola-Mote som är chef för forskningsinstitutet Labour Resource and Research Institute har skrivit en rapport om uranbrytning i Namibia. Hon anser att kunskapen om riskerna med uranbrytning helt enkelt inte finns i landet.
Rapporten visar att arbetarna i Namibias gruvor riskerar att exponeras för strålning men att få av dem är tillräckligt informerade om farorna med jobbet. Många har blivit sjuka men att få ersättning är i det närmaste omöjligt. Lagstiftningen är bristfällig och det är svårt att bevisa att sjukdomarna beror på arbetet i gruvorna.
– Det är enkelt att driva gruvor i Afrika. Vi har dålig lagstiftning, låga skatter, billig arbetskraft och korrupta regeringar, säger hon.
Till största delen ägs gruvorna av transnationella bolag, och därmed hamnar de stora vinsterna utomlands. Men bolagen betalar skatter i Namibia, och de hjälper till att lyfta landets BNP som är relativt hög i förhållande till andra afrikanska länder.
Svenska Vattenfall kräver av sina leverantörer att de följer mänskliga och fackliga rättigheter. Pressekreterare Maria Parent säger att de inte har sett några tecken på missförhållanden i Rössinggruvan, men att de kommer ta upp frågan om det visar sig att bolaget inte uppfyller kraven.
Erik Abel
