Så blev det inte.
Den etiopiska regeringen bestämde sig för att statuera exempel. De var trötta på att journalister från andra länder gång på gång försökte ta sig in i Ogaden, trots att militären gjorde allt för att skära av all information från regionen så att övergreppen mot civilbefolkningen inte skulle bli kända. De hade redan skickat hem amerikanska journalister, men det hade inte avskräckt andra – som Johan och Martin – från att försöka.
När de båda reste dit var de medvetna om att riskerna var stora. De hade anställt livvakter och ordnat guider i form av gerillan. Något annat sätt fanns inte för den som ville resa utanför de av den etiopiska militären godkända resrutterna. Det enda sättet att göra rimlig journalistik från området var alltså att bryta mot reglerna. Utan regelbrott skulle det inte vara möjligt att rapportera om övergreppen mot mänskliga rättigheter.
Just den saken har jag fått upprepa många gånger sedan de greps förra året. Så snart jag har uttalat mig och sagt att det ibland är en journalists uppgift att göra vad Johan och Martin gjorde har det kommit nedsättande kommentarer om journalister i allmänhet och Johans och Martins lagbrott i synnerhet.
Men hur ska omvärlden få relevant information om ett krig som det i Ogaden om inte genom oberoende journalister som vågar ta just de risker Johan och Martin gjorde? Det var utan tvekan förbjudet enligt tysk lag att rapportera om övergrepp mot den judiska befolkningen i Tyskland på 1930-talet. Inga jämförelser i övrigt, det här fallet är ett annat och tiden är en annan, men som princip: Ska journalister alltid lyda nationella lagar, även om dessa kraftigt inskränker den yttrandefrihet som fastställts i internationell rätt?
Nu kunde Johan och Martin inte rapportera om Ogaden. De hindrades i sin yrkesutövning. Ändå har deras resa, arresteringen, domen och fängelsetiden, satt fokus på just det de ville granska: läget i kriget mellan Etiopien och gerillan, Lundin Oils roll i Ogaden och de allt tydligare övergreppen mot pressfriheten i Etiopien.
Johan och Martin har därmed – utan att de i förväg visste hur de skulle komma att göra detta – visat journalistikens möjligheter.
Nu väntar vi bara på att deras egen berättelse om dessa 14 månader.
Jesper Bengtsson
