Boden, september 2012. På en flyktingförläggning sitter Zabiullah Rashidi och väntar på ett telefonsamtal från sin advokat. Det har gått nästan fem månader sedan han lämnade in sin asylansökan och han kan inte förstå varför Migrationsverkets beslut ska ta så lång tid.
Utanför fönstret håller årets första blötsnö på att förvandlas till smältvatten. Rashidi, det är så han kallas av familjen och kompisarna, tänker på dem där hemma. På mamma Khoregul och bröderna Qais och Rashed. Och på kompisarna. Till dem har han sagt att han skulle ta sig till USA och börja ett nytt liv där. Bäst så, resonerar Rashidi. Ju färre som vet var jag är desto säkrare för mig.
Zabiullah Rashidi är journalist. Precis som många av hans kollegor har han de senaste åren arbetat som tolk åt de internationella trupperna, bland annat den svenska Afghanistanstyrkan.
Ett välavlönat jobb, men också riskabelt. Rashidi har flera nära vänner som mist livet i tjänsten. Så gott som alla har vid något tillfälle blivit hotade till livet.
De senaste åren har situationen för de lokalanställda afghanska tolkarna blivit allt svårare. Nu är de rädda för vad som kommer att hända när USA och den Natoledda Isaf-styrkan drar sig tillbaka 2014.
På den svenska militärbasen i Mazar-e-Sharif gjorde 24 afghanska tolkar tidigare i år gemensam sak när de lämnade in en asylansökan till det svenska ambassadkontoret. Då var Zabiullah Rashidi redan på väg till Europa. Han slutade som tolk åt de utländska trupperna för ett par år sedan och återgick i stället till att jobba som korrespondent åt internationella medier i norra Afghanistan.
Ibland tog han så kallade fixaruppdrag åt utländska journalister. Som i oktober 2010, då han tolkade åt OmVärldens reportageteam i samband med en artikel om de afghanska tolkarnas arbete för den svenska militären.
Det var efter en uppföljande artikel han skrev om attackerna mot FN-kontoret i Mazar-e-Sharif i april 2011 som Zabiullah Rashidi insåg att han måste lämna landet. I artikeln framförde han fakta, bland annat bilder som han själv tagit på lemlästade kroppar, som han menar bevisar att Iran skulle ha varit inblandat i attacken. Efter artikeln fick Zabiullah Rashidi flera dödshot.
Mazar-e-Sharif, oktober 2012. I en plåtbarack på den svenska militärbasen Camp Northern Lights i norra Afghanistan har Mohammad Farshid Sarwary just avslutat lunchen. Ris och kyckling. Han skjuter ifrån sig den tomma tallriken och konstaterar att det mesta blivit sämre sedan Sverige lämnade över ansvaret för de lokalanställda afghanska tolkarnas anställning till det internationella logistikföretaget Supreme.
– Maten har blivit sämre och lönen har nästan halverats, säger han.
Om en liten stund ska Mohammad Farshid Sarwary genomföra en fotpatrull med en grupp svenska skyttesoldater. De ska bland annat besöka en skola i närheten av basen, där eleverna behöver nya dörrar till toaletterna.
Farshid har arbetat som tolk åt den svenska Isaf-styrkan i drygt 1,5 år. Innan dess arbetade han för de amerikanska trupperna i två år. Han har varit med om flera eldstrider och sett flera av sina afghanska tolkkollegor mista livet.
Att dö i strid under ett pågående uppdrag är en sak, konstaterar han. Det som skrämmer honom mest just nu är vad som kommer att hända när de internationella styrkorna drar sig tillbaka om två år. Han riktar en desperat vädjan till den svenska regeringen:
– Alla här vet att vi har jobbat åt de internationella trupperna. Ni måste förstå att vi svävar i livsfara. När era soldater åker hem finns ingen kvar som kan garantera våra liv.
Göran Engström
Läs hela reportaget i OmVärlden #8 2012. Finns att köpa digitalt här, i papper här, eller teckna en prenumeration.
