– Vaddå medelklass, säger Adolphus Scott i taxin på väg hem efter en lång arbetsdag i Liberias huvudstad.
– Här finns bara vanligt folk och så de stenrika.
Vägen från Monrovia till förorten Gardners Ville där Scott bor med sin havande fru Eva och två barn, fjorton och sju år, är tjock med folk. Överfulla bilar och minibussar tutar på fotgängare på den tvåfiliga gatan, nyasfalterad av kineserna. Många är på väg hem från jobbet, men lika många gav sig av i ottan för att leta arbete utan resultat.
Med en arbetslöshet på över 80 procent är 42-årige Adolphus Scott en av de lyckligt lottade. Han jobbar som kommunikatör på FN-organet UNICEF med en hyfsad inkomst på cirka 700 dollar i månaden.
– Vi har så vi precis klarar oss. Min fru arbetar som hårfrisör och med skönhetsvård i ett av rummen hemma, och det gör att vi ibland har lite extra, säger Adolphus.
Han vill definitivt inte kalla sig medelklass men medger att han utåt sett skulle kunna identifieras som en begynnande medelklass. Hemma har familjen satellit-tv, dator, el från en generator, kylskåp och tre sovrum. Barnen går i bra skolor där skolavgifter måste betalas varje termin.
Adolphus har till och med en bil, men den står mest parkerad. Bensinen är alltför dyr.
Dessutom kan han öppet kritisera landets regering. Han är inte statsanställd och det borgar för ett visst oberoende gentemot makthavare, vilket också kan tolkas som medelklassens uppgift i ett välfungerande samhälle.
Men Liberia, som de senaste tre åren under ledning av president Ellen Johnson-Sirleaf börjat sin svåra återuppbyggnad efter femton år av inbördeskrig, är inte något välfungerande samhälle enligt västerländsk definition. Korrupta politiker och deras familjer har skövlat landet på tillgångar ända sedan slutet på 1800-talet.
Till hjälp har de haft västerländska företag samt en liten libanesisk elit som bedrivit handel. Dessa grupper kontrollerar än i dag i stort sett näringsverksamheten, laglig och olaglig.
Väl hemma bjuder Eva på spagetti med stark sås och barnen visar skolarbeten. Den liberiska flaggan som ser ut som den amerikanska fast med enbart en stjärna hänger på väggen. Liksom vackra fotografier på barnen, Adolphus som tar sin universitetsexamen och så bröllopsfotot.
Adolphus är stolt. Inte bara över sin familj och sitt hem utan också över sitt land.
– Jag kan se att vår president verkligen vill förbättra livet för oss fattiga liberianer. Vi väntar till exempel på att elektriciteten ska komma i gång. Lyktstolparna är på plats och nu ska snart ljuset komma tillbaka till våra gator. Det var sexton år sedan sist.
Han och Eva träffades då han var på flykt undan inbördeskriget. Han hade hållits som fånge av rebelledaren Charles Taylors styrkor i över ett halvår, falskt anklagad av narkotikapåverkade barnsoldater för att vara spion. En erfarenhet som han inte trodde han skulle ta sig levande ur och inte heller talar högt om eftersom han inte vill att barnen ska höra talas om det fruktansvärda.
Eva nickar och lägger en hand på magen. I november är det dags. Det blir en till flicka.
– Vi måste fokusera på framtiden, säger Eva.
– Det finns många som genomlevt krigets helvete, men vi vill att vårt land ska lyckas. Vi har kraften och regeringen borde hjälpa oss att starta egna företag så att vi kan hjälpa till att bygga upp, fyller Adolphus i.
Avsaknaden av en stark medelklass är ett politiskt problem menar Adolphus, men det största problemet är den utbredda misären. Ökande matpriser och höga skolavgifter gör människor otåliga. Risken finns att presidenten inte kan sitta kvar en valperiod till och att någon populistisk despot tar makten igen.
När jag ska gå ber han mig att från Sverige posta hans ansökan till en masterutbildning i utvecklingsfrågor och demokrati. Kursen ges på distans vid ett universitet i Filippinerna. Posten i Liberia går inte att lita på ännu.
Vi har ett talesätt här i Liberia, avslutar Adolphus.
– Sköldpaddan vill gärna boxas men dess armar är för korta.
Marika Griehsel
