Curuguatý. Det osar härsken matolja och eldrök från ett av tälten vid vägrenen. Någon friterar vetedeg till kvällsmat. De av kvinnorna och männen som lyckats få arbete i dag återvänder från fälten.
Soja, majs och jams breder ut sig så långt ögat når över det böljande landskapet på båda sidor om den snörräta, perfekt asfalterade vägen som leder till hamnen i Asunción.
Här, några hundra meter in på ägorna, började Paraguays expresident Fernando Lugos fall den 15 juni i fjol. Här sköts elva jordockupanter och sex poliser ihjäl. Kanske avgörs presidentvalet den 21 april också här.
Just nu är platsen ockuperad av ett trettiotal nya jordlösa bönder som hoppas kunna pressa staten till att ge dem varsin liten plätt att leva på. Liknande läger syns längs med landsvägarna på många håll runt om i landet.
Marta och Esteban González hörde på radion att en ny ockupation var på gång och flyttade hit med sina fyra barn för några månader sedan. De hade inte råd att bo kvar när ägaren till enrumshuset där de bodde höjde hyran.
– Vi odlade vår egen mat och lite tobak, bomull och sesamfrö som vi sålde. Odlingen och grannarna är det enda jag saknar. Det regnade rakt in där precis som här, säger Marta Gonzalez.
Hon viker undan presenningen som hänger över en pinne mellan två träd och visar det de kunde bära med sig: några madrasser och kastruller. Kassar med kläder. Flugorna surrar runt ett par kokta jamsrötter och en hög odiskade tallrikar.
Alla barnen är födda på sjukhus och har fått alla vaccinationer, berättar hon stolt. Sexåringen Miguel Ángel hade precis börjat skolan.
De flesta i lägret har gått några år i grundskola innan de börjat jobba som daglönare inom jordbruket, precis som sina föräldrar och deras föräldrar.
Anicia Coronel, 21, har handflator som raspar, med lager av spruckna blåsor. Just nu finns det jobb. Hon visar hur hon hackar hål i jorden med ett långt spett för att plantera eukalyptus. En arbetsdag ger motsvarande femtio kronor. Ett kilo kött kostar trettio.
Alla frågar: Vad odlar ni i ditt land?
Deras ansikten blir helt blanka inför svaret att de allra flesta i Sverige köper all mat i affären och inte vet något om jordbruk.
– Hur får ni pengar?
– Vadå för jobb?
– Hur betalar ni för att studera?
Det blir tydligt vad ”jordlös” betyder. För den som saknar alla andra alternativ är jorden det enda som kan minska beroendet av oregelbundna, underbetalda arbeten för att slippa svälta.
Att inte ha jord är att sakna allt. Att vara ägd.
Kvällsgudstjänsten börjar. Anicia Coronel lyfter batteriradion till örat och ignorerar skalbaggarna och sländorna som kraschar mot överkroppen i ljuset från en tjuvkopplad glödlampa.
Prästen läser ur Bergspredikan:
”Saliga äro de som äro fattiga i anden, ty dem hör himmelriket till. Saliga äro de som sörja, ty de skola bliva tröstade. Saliga äro de saktmodiga, ty de skola besitta jorden.”
Paraguay ägs av storbönderna. Ägarkoncentrationen är bland världens mest extrema: en liten minoritet av befolkningen äger nästan all jord. Landets goda tillväxtsiffror visar deras ökade inkomster från exporten av soja och biffkött.
En fjärdedel av befolkningen är undernärd. De flesta lever på landsbygden.
Jordockupantrörelsen gör anspråk på mark som man menar egentligen tillhör staten. Diktatorn Alfredo Stroessner delade frikostigt ut land till lojala bönder under sin trettiofemåriga regim som varade fram till 1989. Ockupanterna vill att myndigheterna ska kräva tillbaka ägorna och dela ut små lotter till jordlösa bönder.
Men den politiska makten stöter sig ogärna med den ekonomiska.
Den före detta biskopen Fernando Lugo provade. Med löften om en jordreform besegrade hans vänsterallians Stroessners konservativa Coloradoparti 2008. Men Colorados, som dittills hade lyckats bli omvalda oavbrutet sedan diktaturen, behöll sin dominans i kongressen.
Där blockerades alla president Lugos initiativ. Han åstadkom i princip ingenting, förutom att göra sig av med vänner och samla på sig fiender. De bara väntade på ett tillfälle att avsätta honom.
Det kom den 15 juni i Curuguatý. Polisen skickade in en delegation för att förhandla med ockupanterna som befann sig i en dunge längre in på ägorna.
Poliskommissarie Julio Cobos berättar:
– Vi som väntade ett par hundra meter längre bak hörde skott. Våra kamrater hade gått in obeväpnade. Vi blev totalt överraskade av bakhållet, vi har alltid löst sådant här lugnt och fredligt. Sedan bröt helvetet löst.
Han och poliskollegan börjar prata i munnen på varandra: allt började med att ockupantledaren högg en av poliserna i ansiktet med en hacka! Nej, med att en polis blev skjuten i bröstet! Det blir oklart vad de sett själva och vad de läst och hört.
När kaoset lagt sig låg sex poliser och elva ockupanter döda på marken.
Polisjeepen skumpar sakta över fårorna i sojaåkern. I baksätet ligger en termos med kall terere-dryck och två hagelbössor. Deras uppdrag i dag är att skydda besprutningsmaskinen från Marta, Anisia och de andra ockupanterna i vägrenen. När den passerar tältlägret kastar någon en sten.
Läs hela reportaget i OmVärlden #1 2013. Finns att köpa digitalt här, i papper här, eller teckna en prenumeration.
Kinga Sandén
