Jan

Jan Tjoprinski bor i staden Barysau, hundra meter från järnvägsspåret som leder till Minsk. Det är en resa på en timme. Österut går spåret till Moskva.

Familjens hus är rymligt och omgärdat med ett två meter högt stängsel.

– Vi bodde tidigare i lägenhet mitt i stan, men mina föräldrar ville att vi skulle ha trädgård, berättar han och visar runt.

– Här är mammas fruktträd och blommor. Här är ett litet hus och hundgård.

Men hunden har just fått valpar, som ännu ingen fått se, och gömmer sig i en jordkula. Jans lillebror Kostia, som är två år yngre, hälsar och springer iväg. Han ska träna basket.

– Själv har jag tränat karate i flera år, även tävlat utomlands, i Polen, men nu är det slut med det.

Inne i husets kök visar han flera medaljer.

– Min pappa ville inte att jag skulle fortsätta. Han kastar ett öga på pappa Barys som kommer in i köket.
– Nej, jag gillade inte riktigt karate, säger pappa Barys.
– Nu tränar jag i stället boxning tre gånger i veckan, det är roligt, säger Jan och fortsätter visningen av familjens rum.

Ovanför varje dörr hänger ett kors.

– Det är min mamma som sätter dit dem.

Hans eget rum är välstädat med dator, soffa – som även fungerar som säng på natten – och skrivbord. Läxböckerna ligger i en fin trave i bokhyllan. Här finns också dvd-filmer och några spel. Skolan gillar han dock inte.

– Nej! svarar han fort.
– Man måste göra så mycket. Läsa till exempel. De böcker vi ska läsa där är tråkiga.

 Han föredrar engelska deckare med mycket dialog.

Om han lyssnar på musik blir det gärna rap.

– Jag gillar en fransk grupp, Marseille.

En vanlig dag väcks han tjugo över sex med att mobilen ringer. Han duschar varje morgon och äter frukost. Han får skjuts av sin pappa till skolan som ligger fem kilometer bort. Skoldagen börjar tio minuter över sju och slutar vid två eller tre. Det finns en skola i närheten av hemmet, men Jans föräldrar tycker inte om den och de vill inte att han umgås med andra tonåringar i området.

– I skolan har jag vänner, men vi träffas inte på kvällarna eller på helgerna. Han tar stolt fram sin scoutskjorta ur garderoben.
– Det här är kul! säger han och berättar om att han i stället umgås med jämnåriga i scouterna.

De har utflykter i skogen. Inför framtiden vet han inget.

– Jag gillar inte den här stan, den är smutsig. Det är många fabriker här.

En sak är han dock oerhört stolt över. Det är Barysaus fotbollslag, FC BATE Borisov, som spelar i den europeiska UEFA-ligan. Men nu drar det ihop till strid om en ny stadion. Den planeras ligga alldeles i närheten av familjens hus och Jans föräldrar är oroliga. De tror att det kan bli bråk och oroligheter, flera invånare har försökt påverka myndigheterna att ändra sina planer. Själv vill Jan inte spela fotboll.

– Nej, jag gillar inga lagsporter. Han kliar och leker med den stora katten Pasha.
– Han gillar bäst att sova i mitt rum.

  

Maria Söderberg