Bharti

För 13-åriga Bharti Gaekwad i New Delhi har 2010 varit ett svårt år. Hennes pappa, som var familjens försörjare, dog i början av året i en trafikolycka. Skolan och dator-
lektionerna har varit välkomna avbrott så att Bharti för ett litet tag ska kunna glömma sorgen i hemmet.

Fem datorer och ett tjugotal plaststolar trängs i det lilla fönsterlösa rummet. Tretton-åriga Bharti Gaekwad slänger ifrån sig skolväskan och sjunker ner framför en av skärmarna. Strax har hon fått i gång datorn och skriver sitt namn med stora bokstäver och en ny färg för varje bokstav.
Hit till datorcentret, som drivs av en frivilligorganisation, kommer hon varje dag efter skolan. Den unge läraren verkar inte särskilt datorvan själv, men Bharti är entusiastisk och har inte bråttom hem till den lilla lägenheten i södra New Delhis utkanter där hon bor med sin mamma, två småsyskon, farmor och farfar.

– För framtiden är det bra att kunna jobba med en dator, säger hon med eftertryck.

Länge var området Chattarpur i det närmsta landsbygd, nu är trafiken intensiv och husen ligger tätt, tätt. Storstaden New Delhi sväller för varje år som går. Sexton miljoner invånare blir snabbt fler och alla behöver plats att bo.

För Bharti har det senaste året inneburit stora förändringar. I början av året dog hennes pappa efter en motorcykel-olycka. På väg hem från jobbet en sen kväll körde han in i en asfalterings-maskin som stod parkerad mitt på vägen utan någon varningslampa. I över en vecka låg han i koma på sjukhus innan han dog.

Bharti får tårar i ögonen när hon tänker på sin pappa. Hon saknar honom mycket och i familjen har rollerna förändrats markant.

Nu är det hennes mamma Asha Devi som med hjälp av släktingar måste ta hand om familjens ekonomi och besluta om barnens skolgång. Asha, som kommer från en by i delstaten Madhya Pradesh i centrala Indien, gifte sig redan som tioåring och flyttade till sin mans familj fem år senare. Trots att hon nu bott 15 år i huvudstaden följer hon fortfarande byns seder. Ansiktet är alltid dolt bakom sarins slöja när äldre manliga släktingar är i närheten och hon lämnar ogärna hemmet annat än för att handla. Asha kan inte läsa och eftersom hon inte kan hjälpa barnen med läxorna betalar hon, likt många andra indiska föräldrar, för extraundervisning.

Innan Bhartis pappa dog hade familjen en hygglig inkomst och levde på bottenvåningen i ett litet hus som de äger. Nu är det ett pussel för Asha att få pengarna att räcka till mat, kläder, elektricitet och allt annat som behövs. Något statligt skyddsnät finns inte för änkor men hennes mans chef ger familjen än så länge en summa pengar varje månad. För att få in mer pengar har familjen hyrt ut sin bostad och bor nu i två små rum på taket.

För Bhartis bror, tolvårige Pankaj, betalar familjen avgift till en privat skola. För Bharti och hennes lillasyster, åtta-åriga Pooja, som går i statlig skola, är utbildning, uniformer och skolböcker gratis. Indien satsar på att uppmuntra flickors skolgång och Bhartis skola är en skola där pengarna når fram och undervisningen fungerar som den ska. Från landsbygden rapporteras däremot ofta om statliga skolor där lärarna uteblir och skolböcker saknas.

För att trygga familjens ekonomi hoppas Asha Devi på ekonomisk kompensation från New Delhis vägmyndighet, som genom den felparkerade maskinen var ansvarig för olyckan. Men pappersarbetet och de indiska domstolarna är extremt tungrodda och trots att en advokat är inkopplad lär det dröja.

Vi sitter på sängen i det trånga och heta rum som Bharti delar med sin mamma och syskon. Det är enkelt möblerat men Bharti tycker inte att hon saknar något. Hon får fundera ett tag på frågan vad hon skulle vilja göra eller köpa om hon skulle få mycket pengar.

– Bygga ett hus kanske, eller hjälpa fattiga. Utanför min skola sitter fattiga kvinnor och i dag berättade min lärare att det finns 420 miljoner människor i Indien som inte har tillräckligt att äta, säger hon allvarligt.

Hennes mamma kommer däremot fortsätta att oroa sig. Med två döttrar i familjen väntar stora utgifter för bröllop och hemgifter. Bharti säger att hon inte vill gifta sig.

– Jag vill bli flygvärdinna. Det kom en flygvärdinna och hälsade på min lärare i skolan. Hon var så vacker och pratade så fint, säger Bharti.

Hon har sett att det finns särskilda kurser som utbildar unga kvinnor till flygvärdinnor och hoppas att hon efter skolans tolfte årskurs kan få en plats.

– Som flygvärdinna får man åka till en massa platser. Helst skulle jag vilja åka till Tamil Nadu eller Sri Lanka, min dröm är att få se havet.

Karin Lundbäck