Från Cajamarcas provinshuvudstad i norra Peru till den lilla byn Santa Rosa de Huasmin, är det en resa på sex timmar på skumpande och dammiga vägar. Samhällets kärna består av ett
100-tal adobehus, ett byggmaterial gjort av soltorkad lera. På lördagar blir detta en livlig knutpunkt för traktens befolkning att sälja sina grödor, men under veckans övriga dagar kännetecknas samhället av ett stilla lugn. Under ytan puttrar det emellertid. Gruvnäringen, som står för 60 procent av Perus exportinkomster, är en källa till ständig inrikespolitisk oro – och Santa Rosa de Huasmin befinner sig i stormens öga.
Här på 4000 meters höjd är luften tunn men varje andetag känns trots det behagligt, om än tungt, i lungorna. Tittar man bort mot horisonten är det omöjligt att inte imponeras av Sydamerikas ryggrad: Anderna som en gång i tiden utgjorde stommen i inkacivilisationens imperium, från Colombia via Ecuador, Peru, Bolivia till Chile och Argentina. Det rör sig om ett landskap präglat både av sin skönhet såväl som sitt förflutna. Just denna region innehar en säregen plats i historieböckerna eftersom det var här som conquistadoren Francisco Pizarro 1532 tillfångatog och avrättade ”solens son”, den sista inkan Atahualpa. Händelsen markerar startskottet för ett av de mörkaste kapitlen i mänsklighetens tid på jorden: rovdriften på Andernas mineraler som gått hand i hand med ett folkmord på Sydamerikas ursprungsfolk.
Jakten på guld förenar mänskliga öden över kontinenten genom århundraden. Det rör sig om ett 500-årigt drama i vars kölvatten konflikter ständigt avlöst varandra. I dag står striden om mångmiljonprojektet Minas Conga – en expansion av Latinamerikas största guldgruva Yanachochas aktiviteter. Här har AP-fonderna, via företaget Newmont Mining, investerat 456 miljoner kronor.
På andra sidan Minas Conga, nere i en dalsänka, ligger byn Santa Rosa de Huasmin. Genom samhället rinner en liten bäck. Uppe på en av kullarna arbetar en 25-årig man genom att metodiskt föra två tjurar fram och tillbaka över åkern. Plogen går sakta men säkert framåt och svetten rinner i takt med det hårda arbetet. En bit ifrån har Brigida Quispe Cabrera lagt ut en stor färgglad filt typisk för trakten på marken. I dag är det söndag och hon unnar sig en välbehövlig vila. Medan Brigida ger bröstet till den yngsta dottern, springer hennes tre andra barn omkring tillsammans med några vänner. Valpen Canon följer troget tjejerna hack i häl. Efter en stund, när de till slut tar en paus, söker de skydd från solens strålar under ett paraply. En av flickorna tar då fram ett block och börjar rita.
Barnens oskyldiga uppsyn gör det lätt att för en stund glömma bort den uppslitande gruvkonflikt som svept in över denna peruanska landsdel. Men i bakgrunden tornar molnen upp sig. Planerna på att torrlägga den spegelblanka lagunen El Perol och ytterligare tre andra laguner i närheten, vilka alla lägger grunden för ekosystemen nedströms, har mött ett kompakt motstånd. Det handlar om tillgången till dricksvatten men också om lokalbefolkningens möjligheter att vattna sina åkrar – helt avgörande för en trakt där majoriteten lever av att bruka jorden och i extrem fattigdom. Bland befolkningen finns också stor oro över miljöföroreningarna som följer i gruvbrytningens spår: det går till exempel åt 141 kilo cyanid för att utvinna ett kilo guld. Och sedan tidigare finns det många uppgifter från olika byar i provinsen om förorenade vattendrag.
Text: Leandro Schclarek Mulinari
Foto: Jesper Klemedsson
Hela reportaget kan du läsa i OmVärlden 5 2012. Prenumerera, köp digitalt, eller i butik den 19 juni.
