Plötsligt börjar det smutsiga tygstycket på en åker bredvid Ranthambhores tigerreservat att röra på sig. Svärmar av flugor flyger runt i den heta luften. Därunder ligger en kvinna, 27-åriga Basanti Moghiya.
För fem dagar sedan födde hon här på fältet, men barnet dog. Hela kroppen värker, klagar hon.
Basanti är andrafru åt Gobind och paret tillhör moghia, en av Indiens utfattiga stammar som lever på stölder, småjobb – och tjuvjakt av tigrar.
Tigerjakt är förbjuden i Indien, men fortsätter ändå. Djurdelarna smugglas till Kina där de är värda en förmögenhet som ingredienser i traditionell kinesisk medicin. Alla delar av tigern kan användas. Testiklarna anses vara bra för potensen. Benen läggs i sprit och dekokten kan enligt traditionen lindra reumatism.
Större delen av den kinesiska befolkningen nobbar tigerprodukter och många unga tycker att bara tanken är snudd på barbarisk. Men i ett land med drygt 1,3 miljarder människor räcker det med ett statistiskt sett minimalt intresse för att skapa en enorm svart marknad.
Och det är den som mogyhiastammen utnyttjar. Fattigdomen är iögonfallande och Gobinds nio barn smutsiga och verkar undernärda. Själv är han propert klädd i kritstreckrandiga byxor och smycken.
Det märks att han, till skillnad från många andra i stammen, har ett arbete.
Men det är inte vilket jobb som helst. Gobind är angivare åt organisationen Tiger Watch och får 3 000 rupier (cirka 500 kronor) i månaden för att rapportera om tjuvjakten.
Att ange sina egna och samtidigt exponera dyra kläder borde vara riskabelt, men han bryr sig inte. När Gobind får pengar köper han smycken eller sprit och struntar i om de andra i familjen svälter.
Tiger Watch hävdar att organisationen genom angivare som honom lyckats få 47 tjuvskyttar gripna, en siffra som kan jämföras med de 17 tigrar som sköts illegalt i Indien förra året. Men Indiens domstolar är ofta korrupta och långsamma. Samtliga tjuvjägare släpptes mot borgen efter ett halvår.
Dharmendra Khandal på Tiger Watch säger att det är fattigdomen i och kulturen bland folk som moghia som gör tigerjakten möjlig. Till skillnad från Kina har Indien inte fått igång en industri som kan suga upp överflödet av arbetskraft från landsbygden. Samtidigt har Kina till och med lyckats få i gång en industrialisering av tigerproduktion. Det finns 5 000 tigrar i kinesiska tigerfarmar – fler än det finns i vilt tillstånd i hela världen.
Granskningar visar hur tigrarna där ofta svälter under vidriga förhållanden. Världsnaturfonden menar att tigerfarmerna driver på tjuvjakten andra länder.
Även en svältande tiger på en kinesisk farm äter kött för drygt 60 kronor om dagen. Samtidigt kostar det så lite som drygt 700 kronor att få en moghia att skjuta en vild tiger, så bakom utrotningen finns en krass matematik.
Som en illustration av Indiens ineffektiva byråkrati sitter Satya Prakash Yadav, vice direktör för National Tiger Authority, inklämd bakom ett skrivbord nedtyngt av handinbundna luntor.
Efter tre årtionden av statliga kampanjer, och fler tigerbyråkrater än tigrar, har läget bara blivit allvarligare. För fem år sedan kom det fram att tjuvjägare härjat i det stora reservatet Sariska och dödat uppemot hälften av tigrarna i Ranthambore.
Myndigheterna har nu fått en stor budget och han säger att de har lyckats stabilisera antalet tigrar.
– Vi är övertygade att Indien är det enda land som kommer att lyckas rädda tigern i det vilda.
Ranthambhore är i dag världens bästa ställe att se en tiger på. Ingen har skjutits där på fem år. Yadav framhåller detta som en succé:
– Det går inte att jämföra Indien med Kina. Vi ��r inriktade på bevara naturen. I Kina är den vilda tigern genetiskt sett utrotad, säger Yadav.
Ola Wong
