Under 60-talet delade Kina och Indien en strategi som skulle skapa stora problem för båda länderna. De ägnade sig åt isoleringspolitik och gjorde allt för att bli självförsörjande.
Fyra decennier senare är bilden en helt annan. Länderna har två av de snabbast växande ekonomierna i världen och utgör tillsammans 40 procent av jordens befolkning. Kina och Indien har också hastigt växande militära styrkor och i båda länderna finns kärnvapen.
I många år har Chindia varit ett mode-ord bland förståsigpåarna, en tänkt framtid där de två länderna har stort ekonomiskt inflytande i världen. Somliga driver tesen att om det någonsin har funnits två ekonomier som är skapade för att komplettera varandra så är det just de här två.
Kina har ett till synes oändligt utbud av billig arbetskraft och en infrastruktur i världsklass – men landet är inte lika framgångsrikt när det gäller service.
Indien har inte lyckats få igång någon storskalig industrialisering, men det ekonomiska uppsvinget kommer i hög grad från tjänstesektorn som utgör över hälften av landets BNP.
När den dåvarande kinesiske premiär-ministern Zhu Rongji 2002 besökte Indien sa han till sina värdar:
– Ni är nummer ett på mjukvara, vi är nummer ett på hårdvara. Om vi slår samman dem kan vi bli nummer ett i världen.
Men Chindia är en teoretisk framtid med många praktiska problem.
Ordföranden för Indian Cyber Law & IT Act Committee, en handelskammare för landets it-industri, hävdar att "Kina mobiliserat en armé på 300 000 vars enda jobb är att ta sig in i andra länders hemliga nätverk".
Misstron bidrog till att handeln mellan länderna sjönk från 51,8 miljarder kronor under 2008 till 43,3 året efter.
Misstänksamheten från indiskt håll är större än den från Kina. Tidningar som Defence Review trycker hysteriska rubriker som "China may attack in 2012".
Få sansade bedömare väntar sig dock något fullskaligt krig mellan de två supermakterna.
Men Jonathan Holslag, som tidigare i år utkom med boken "China and India: Prospects for peace", menar att utrymmet för att Kina och Indien ska utvecklas fredligt och utan aggressiv konkurrens har krympt på grund av ökat socialt tryck inifrån. En växande nationalism i bägge länderna gör också sitt till.
– De kommer att tävla på alla nivåer, inte bara om ekonomiska möjligheter, utan också om regionalt inflytande. Det här kommer att leda till en obehaglig och riskabel situation, säger han till Time Magazine.
Det är Tibet som sedan 50-talet varit den springande punkten i de komplicerande relationerna mellan Kina och Indien och från Pekings horisont har det länge sett ut som om Indien använder Tibetfrågan för att splittra Kina. Forskare har visat att stödet till exiltibetanerna var en avgörande faktor bakom Maos beslut att gå i krig 1962. Därefter har nya väpnade konflikter varit nära att blossa upp vid fem tillfällen, senast 1986.
Varmare vindar började blåsa efter Rajiv Gandhis Kinaresa året efter och i mitten av 00-talet trodde många att de två rivalerna lyckats lägga historien bakom sig.
Men trots upprepade förhandlingsrundor lyckades länderna inte lösa gränsfrågan. Kina gör anspråk på nästan hela Arunachal Pradesh, medan Indien i sin tur gör anspråk på mindre områden i Kina.
För två år sedan drog vapenskramlet igång igen.
Den indiska militären noterade 270 gränsintrång från kinesiska soldater under 2008. Indien svarade med att skicka soldater till regionen. Indiens arméchef Deepak Kapoor har sagt att landet nu börjat planera för ett möjligt tvåfrontskrig – mot både Kina och ärkefienden Pakistan.
När kinesiska företag på kort tid satte igång hamn- och infrastrukturprojekt i Burma, Pakistan, Afrikas östkust och Sri Lanka skapade det därför en indisk känsla av att vara fångad i ett pärlband av potentiella stödpunkter för kinesisk militär expansion och ett möjligt stryptag på Indiens handelsvägar.
Indien har svarat med upprustning. Ett steg i den riktningen är landets första indiska atomubåt som sjösattes i juli. I februari annonserade Indien dessutom att landet skulle uppgradera militärinstallationerna på Andamanöarna för att stärka försvaret mot påstådda kinesiska militärbaser i Burma. Utvecklingen är en stor kursändring som står i bjärt kontrast till den traditionella synen att lägga krutet på gränsen mot Pakistan i norr.
Den berömda it-industrin i Indien sysselsätter bara drygt en miljon indier. Sex av tio arbetande indier jobbar fortfarande i ett jordbruk som på många håll är som hämtat från medeltiden. Kina är däremot hela världens verkstad.
När det gäller ekonomisk utveckling ligger Indien ljusår efter Kina, som i år blir världens näst största ekonomi efter USA, medan 40 procent av indierna fortfarande är analfabeter. Jonathan Holslag säger till Time Magazine:
– Indien måste börja industrialisera samhället. Det kommer ofrånkomligen att skapa en vild kamp om råvaror, huvudsakligen i Asien.
Ola Wong och Andreas Utterström
