Korruption ses i Sverige som en känslig fråga, men borde inte behöva vara det. Under alla de år jag vistats i Moçambique – eller andra afrikanska länder – har det alltid rått svensk tveksamhet inför hur man ska förhålla sig när olika korruptionsaffärer avslöjats. Ofta har händelser tystats ner. Vilket aldrig kan försvaras.
Det har varit svek mot svenska skattebetalare som är dom som betalar biståndet. Jag har bland ansvariga politiker och tjänstemän tyckt mig kunna avläsa någon sorts hycklande uppfattning att "ett visst mått av korrupt svinn måste vi räkna med". Det är föraktligt! Om ingen reagerar gör man bedrägerierna rumsrena. Svenska tjänstemän, inte minst inom Sida och Regeringskansliet, har ofta visat förbluffande feghet och brist på kurage.
Men det finns naturligtvis ett annat perspektiv på korruptionen som är betydligt viktigare. Biståndsminister Gunilla Carlsson uttalar sig på Newsmill i samband med händelserna i Zambia. Där säger hon bland annat: "Fattigdom och korruption går ofta hand i hand. Korruption är på samma gång både ett uttryck för och en följd av underutveckling …"
Jadå, jovisst. Men jag letar förgäves i hennes uttalande efter något som tyder på att hon är medveten om vad korruption egentligen handlar om. Jag hittar det inte. Antingen är hon tyst mot bättre vetande, eller så förstår hon inte sammanhangen. Gör hon inte det är hennes position tveksam.
Talar man om korruption finns en uppmaning som är grundläggande: Följ pengarna! Samma som budbäraren "Deep Throat" sa till journalisterna Woodward och Bernstein när dom påbörjade den långa Watergatevandringen i Washington Post, som ledde till att president Nixon tvingades avgå. Follow the money! Och det är precis vad som krävs även av oss.
Ty det är faktiskt så att det krävs två händer för att den korrumperande processen ska uppstå. Förvisso en hand som tar emot pengarna och stoppar dom i fickan. Men det börjar med den hand som är villig att offra mutan för att kapa åt sig fördelar!
I det här sammanhanget är det också viktigt att göra en reflektion: Hur kom det sig att korruptionen i ett land som Moçambique över huvud taget inte existerade vid åren för självständigheten från Portugal, 1974–75? Och inte heller under de följande tio åren? Något som inte minst är omvittnat av många svenskar som arbetade i landet under den perioden. Vad var det som sedan gjorde att korruptionen sakta men säkert kröp in i samhällets alla gömslen?
Det finns inga okomplicerade svar. Men en sanning är naturligtvis att det var vi själva som kom med korruptionen. Moçambikierna hade ögon att se med. Hur rika utlandsexperter kunde locka fram den slaktade grisen som doldes under bordet för att lägga i sina kylskåp och frysar. Under tiden kring 1985 när det knappt fanns mat i landet. Den korruption som inte omfattar de stora miljonsvepen, utan handlar mer om det vardagliga; där var vi med och förorenade samhället.
Den "lilla" korruptionen är en effekt av den "stora". Som ledarna gör, så gör folket. Inte tvärtom. Den korruption som primärt måste bekämpas är givetvis den som den politiska eliten i ett land kan ägna sig åt. Och dessa pengar kommer nästan alltid från stora företag som har sina baser i USA eller Europa, eller – i��� dag alltmer – i Kina eller Indien. Det är dom som är beredda att hålla fram handen med mutan.
Det är alltså där kranarna måste skruvas igen. Hos oss själva. Särskilt i förhållande till de fattiga länder där de samhälleliga strukturerna är för svaga för att kunna bjuda tillräckligt motstånd.
Det borde vara lika viktigt för EU att diskutera det här som att hitta ett instrument för att stoppa den giriga västvärldens bankdirektörers avskyvärda bonusar.
Det hoppas jag också Gunilla Carlsson tar fasta på när vi nu sätter agendan för EU en tid framöver. Använd tiden!
Henning Mankell
Författare och regissör vid Teatro Avenida i Maputo
