Henning Mankell
Foto: Henrik Brunnsgård

Henning Mankell, författare och regissör vid Teatro Avenida i Maputo. Foto: Henrik Brunnsgård

Krönika

Handen med mutan

Publicerad: den 18 april 2011

För en månad sedan gjorde jag en resa till Indien. Jag tillbringade tid i New Dehli och Jaipur. Avsikten med resan var dels att hålla en föreläsning till minnet av en skådespelare i en gatuteatergrupp som blev ihjälslagen av polis/arbetsgivare vid en konflikt för många år sedan. Den andra avsikten var att delta i den stora bokmässan i Jaipur.

Ingenting av detta är dock något jag ska skriva om här. Däremot de tankar jag gjorde mig under den nattliga tågresan från Jaipur till New Dehli. Det var som att resa uppför en mörk flod, precis som Josef Conrad beskriver det i sin bok, Mörkrets Hjärta, som egentligen bör betraktas som en ”roman om en förbrytelse”. Ty vad den boken de facto handlar om är det europeiska övergreppet mot den afrikanska kontinenten. Den koloniala våldtäkten.

Dom som läst boken vet vad jag menar: den lilla ångaren tar sig långsamt uppför den mörka floden. Då och då skymtar ljus på stränderna. Eldar, facklor, glimmande ögon.

På samma sätt var det under resan med tåget mot New Dehli. Det var som om det bodde människor ända uppe på banvallen. Tåget tycktes i långsamt tempo fara rakt igenom människors eländiga slumbostäder, mil efter mil, människor som hukade vid eldar, eller stirrade med trötta ögon mot oss som satt där bakom de smutsiga tågfönstren.

Jag gjorde mig många tankar den kvällen och natten. Framför allt tornade sig den stora frågan om demokratins möjligheter och begränsningar upp sig som en väldig mur. Och detta baserat på ett mycket enkelt faktum: i dag ökar Indiens befolkning med ett netto av ungefär 50 barn i minuten. Tanken är så svindlande att man knappast orkar tänka hur många barn det blir per dygn i ökning av befolkningen. (Det blir 72000 människor på ett dygn, för dom som inte själva vill räkna.)

I jämförelse, och statistiken är trovärdig, sker det en nettotillväxt i Kina i dag med ungefär 25 barn per minut. Vilket alltså berättar att den auktoritära regimen i Kina har bättre kontroll över den explosiva befolkningstillväxten som en dag inte längre går att kontrollera, vare sig i Indien eller Kina. (Populationerna i dag är inte lika stora. Indien omkring 1,2 miljarder, Kina omkring 1,3. Men skillnaderna motiverar inte de dramatiskt olika ökningstakterna.)

Att det är lättare med denna kontroll i en auktoritär regim är inget konstigt. Man kan lika lätt hindra folk från att födas som att döda dom som lever.

Men det ligger en frågare djupare begravd i detta: hur ska man kunna för-svara den indiska demokratin om den visar sig inkapabel att förhålla sig till denna explosion av nya människor? Jag talade med många – främst intellektuella – i Indien om detta, och de flesta tycktes resignerat konstatera att även demokratin, hur mycket den än måste försvaras, har en klar begränsning.

Möjligen är det så att vi i dag, inte bara i Indien utan även i ett land som Sverige, behöver återvända till den avgörande uppgiften att definiera demokratin, se dess möjligheter och värna om att dess begränsningar blir så små som möjligt.

Demokratin stelnar och dör om den inte omformuleras, brukar man säga. Min resa den där natten mellan Jaipur och New Dehli bekräftade detta.

Om inte detta sker är risken stor att auktoritära modeller kommer att ta över från demokratiskt öppna samhällen.

Det är ett pris vi inte bör vara beredda att betala. Det vore att med öppna ögon fara rakt in i undergången.

Precis som i Mörkrets Hjärta, när målet är nått, och slutorden klingar ut: ”The horror”. The horror!”

Henning Mankell

Författare och regissör vid Teatro Avenida i Maputo 

 
Tipsa en vän
Dela
Kommentera
  • 2010-12-17
    Våra biståndschefer i MOC har rätt i att Sida/Ambassaden har agerat då det gäller korruption. Jag menar att ambassaden borde ha agerat mer kraftfullt. Inte minst för att fattigdomsbekämpningsprogrammet har nått mycket blygsamma resultat.
    Nu tenderar mottagarländerna att prioritera ekonomisk tillväxt (för vem?) och beaktar endast i sälssynta fall fördelningproblematiken. Redan på 70-talet tog WB ett initiativ "Redistribution with Growth".
    Kommentar av Tom Alberts  |  Anmäl inlägg
  • 2010-12-17
    Då jag arbetade för UEM skickade mitt företag in en Offert på en utvärdering av ett stipendiatprogram för studenter från provinserna tillsammand med Dr. Mario Falcão, då chef för ett MSc program i jordbruksutveckling.
    Sida, Världsbanken m.fl. finansierade programmet. Upphandlingen var inte transparent och då jag blev irriterad sade "Tom det hela var uppgjort i förväg." En av mina MSc elever är jurist och jag föreslog honom att studera några upphandlingar av utvärderingar i MOC. Mellan skål och väg sade han att han vågade inte röra en sådan het potatis.
    Kommentar av Tom Alberts  |  Anmäl inlägg
  • 2010-12-17
    Biståndschefernas svar känns inte riktigt övertygande. Jag har följt Moçambiques utveckling sedan 1979. Korruptionen genomsyrar landet. De flesta handläggarna på ambassaden har ofta dålig kontakt med verkligheten. Det tar också tid att lära sig portugisiska.
    Ett personligt exempel:
    Magnus Lindell rekommenderade mig att ta tag i korruptionsproblemen vid UEM. Eftersom jag hade varit Team leader vid en utvärdering av UEM var också MOC positivt inställd.
    Till saken hör att stödet till UEM kom från Stockholm. Efter flera månaders arbete kontaktade jag chefen för Sida/SAREC . Hon ignorerade mina bekymmer (t.ex. att den genomkorrumperade kvinnliga PR chefen inte hade blivit avskedad. Därför förnyade jag inte mitt kontrakt.
    Kommentar av Tom Alberts  |  Anmäl inlägg
  • 2010-12-17
    Ex pres Lula i Brasilien införde någon sorts barnbidrag. Resultatet blev en markant minskning av fattigdomen.
    I stället för att hålla på med biståndsprojekt borde vi ge barnbidrag via kvinnorna. Kvinnorna vet oftast bäst vad familjen behöver.
    Och vi skulle kunna reducera big business inom biståndet.
    Kanske skull vi då nå resultat med fattigdomsbekämpning.
    Kommentar av Tom Alberts  |  Anmäl inlägg
  • 2010-12-17
    Korruptionen är att jätteproblem bland de flesta, om inte alla, våra biståndsländer - dokumenterat i bl.a. Transparency International.
    Ett lika stort problem är felanvändning av resurser. - Flygresor (högre tjänstemän flyger ofta busines om inte första klass), bilförmåner, traktamenten, anvädning av telefoner för privat bruk, LapTops mm
    Problemen finns på all nivåer. En moçambikansk chaufför för mer i dagstraktamente än de dagstraktamenten som vi får i Sverige.
    Då jag i en utvärdering på 80-talet tog visade att korruption rådde blev jag uppmanad av en Sida handläggare att stryka det avsnittet. Den kvinna som var PR chef för UEM och rektorn samt släktingar reste med biståndspengar -och det var inte ekonomiklass. Sida var medveten om detta men kvinnan blev t.ex. inte avskedad.
    I Zambia för några år sedan körde projektbilar för fort och blev stoppade av polisen. Poliserna mutades - och de tyckte det var roligt att jag filmade dem.filmades.
    Kommentar av Tom Alberts  |  Anmäl inlägg
 
Intevju Taslima Nasrin
Taslima Nasreen
Foto: Pär Olsson

Livsfarliga ord

Taslima Nasrin kritiserar islam och kvinnoförtrycket i sitt hemland Bangladesh i sina böcker och dikter. Resultatet: Hon lever sedan 19 år i exil, med tung bevakning. Senast på bokmässan i Calcutta i våras vägrade arrangörerna att lansera hennes bok. De första åren tog hon sin tillflykt till Sverige.

Krönika: Petina Gappah
Petina Gappah
Foto: Joakim Roos/Scanpix

Jag tror på en förändring i Zimbabwe

Den 16 mars, en månad innan Zimbabwe firar 30 år av självständighet, kommer jag och miljoner av mina landsmän att gå till vallokalerna för att folkomrösta om en ny konstitution. Vi förväntas säga ja eller nej till det som ska utgöra grunden för ett nytt socialt kontrakt mellan de styrande och de styrda.