Samtidigt som vi upplevt den djupaste ekonomiska nedgången under efterkrigstiden är det glädjande att ta del av Sidas årliga attitydundersökning som redan innan katastrofen på Haiti konstaterade att den svenska biståndsviljan är fortsatt hög. Åtta av tio svenskar är beredda att själva skänka pengar.
Detta förpliktigar också för alla oss som arbetar med bistånd på olika sätt. Trots att regeringen under tre års tid har gjort omfattande förändringar för att skapa förutsättningar för det svenska biståndet att göra nytta, så vet vi fortfarande inte i vilken omfattning det faktiskt gör det. För första gången på fyrtio år presenterade regeringen i våras en skrivelse om biståndets resultat för riksdagen. Skrivelsen gav en mängd goda exempel på biståndsinsatser som gjort skillnad i människors liv, men kunde inte på ett samlat sätt visa hur biståndsinsatser leder till långsiktiga resultat.
Detta tillsammans med den uppmärksammade korruptionsskandalen i Zambia fick mig att ifrågasätta om Sverige är tillräckligt bra på bistånd. Detta ledde till en nyttig diskussion där även många personer och organisationer som till vardags inte sysslar med bistånd engagerade sig. Vi har fått in en mängd förslag på allt från bättre resultattänkande till sättet att komma åt korruptions-problemen. Allt samlas på www.oppnabistandet.nu.
Jag har också infört en öppenhetsgaranti i biståndet för ökad tillgång till beslut och dokumentation, och jag vill se mer av konkurrens och fler aktörer i biståndet. Biståndet som sådant behöver öppnas upp och stärkas. Öppenhet i sig skapar intresse och kunskap, men ställer också krav på resultat.
Förändringsarbetet innebär också att vi vinner nya kunskaper och kan komma fram till nya slutsatser. Då måste Sverige också ha mod att bromsa, avsluta eller ompröva insatser och samarbeten om de inte håller måttet. Jag är till exempel beredd att titta på en ny landfokusering, där vi med ännu skarpare blick ser över om det bland våra kvarvarande samarbetsländer finns alltför biståndsberoende länder, korrupta eller icke-demokratiska samarbetsparter som Sverige bör avsluta utvecklingssamarbetet med.
Det engagemang som finns i Sverige för utsatta barn, kvinnor och män i världens fattigare länder måste tas tillvara genom en klok politik som verkligen gör skillnad. Jag har valt att formulera det som mitt dubbla ansvar i biståndet. Både gentemot de fattiga och gentemot de svenska skattebetalarna. Det är därför jag nu tar nästa steg i reformeringen av det svenska biståndet.
Gunilla Carlsson
Utvecklings- och biståndsminister
