Biståndsbudgeten är sällan uppe till diskussion i media trots att den har en unik ställning i budgeten. Vi är i riksdagen överens om att biståndet ska uppgå till 1 procent av vår BNI. Biståndet har starkt stöd i Sverige. Sju av tio svenskar vill att biståndet ska öka eller ligga kvar på nuvarande nivå. Enligt Sidas årliga mätning (2011) om svenskarnas attityder till bistånd och utveckling är svenska folkets tilltro till biståndet större än någonsin. Och vi har anledning att vara stolta över vårt bistånd. Både Sida och svenska organisationer står sig väl i granskningar av biståndets kvalitet och har fått särskilt beröm för sin ambition att respektera principer om lokalt ägarskap och långsiktighet. Sverige får också beröm för sin Politik för Global Utveckling (PGU) – en politik som ger världens fattiga ett löfte om att alla politiska beslut ska ta hänsyn till deras perspektiv och rättigheter.
Under de senaste årtiondena har de allra flesta länder i världen utvecklats i en positiv riktning. Medellivslängden har ökat, fler människor har fått tillgång till rent dricksvatten och allt fler länder är demokratier. Det finns dock hinder för fortsatta framsteg och det är dessa hinder vi måste undanröja, bland annat genom en ansvarig bistånds- och utvecklingspolitik.
Trots stora framsteg i världen så behövs biståndet fortfarande. I Afrika söder om Sahara lever varannan människa på mindre än 1,25 dollar om dagen och antalet extremt fattiga har ökat med 100 miljoner människor sedan 1990. 20 miljoner människor befinner sig på flykt i sina egna länder, hungern i världen har brett ut sig istället för att minska och utsläppen av koldioxid från fossila bränslen fortsätter att öka och är i dag knappt 40 procent högre än utsläppsnivån år 1990.
Miljöpartiet står upp för biståndets kvalitet och kvantitet och vi vill att Sveriges utrikes- och klimatpolitik visar samma ansvar, disciplin och långsiktighet som den övriga ekonomiska politiken. Miljöpartiet har till exempel påbörjat ett arbete för att få alla riksdagens partier att enas om en klimatlag – ett klimatpolitiskt ramverk. Vi vill att Sverige ska vara en internationell förebild, eftersom vi menar att bistånd och en ansvarig klimatpolitik är centrala instrument för fattigdomsbekämpning, utveckling och en säkrare värld. Biståndet är i grunden ett uttryck för vår solidaritet och syn på den globala gemenskapen och ansvaret där alla människor har samma värde och lika rättigheter.
Miljöpartiet har varit drivande bakom enprocentsmålet för biståndet. Därför kan vi inte acceptera de omfattande och ständigt ökande avräkningar som görs på biståndsramen och som urholkar beslutet om att biståndet ska uppgå till 1 procent av BNI. Vi ifrågasätter regeringens tolkning av de internationellt överenskomna OECD/DAC-reglerna för vad som kan kallas bistånd. Tolkningsutrymmet av DAC-regelverket har, på senare år, utnyttjats för att låta biståndet täcka en rad andra verksamheter, vars bidrag till det övergripande målet om fattigdomsbekämpning är oklart. Under senare år har tveksamheter i Sveriges avräkningsmodeller föranlett DAC-sekretariatet att ge reviderade direktiv för att förtydliga regelverkets ursprungliga mening. Miljöpartiet menar att Sverige med sin höga ambition för biståndet ska stå upp för regelverket och inte bidra till dess förflackning.
Sverige har, liksom andra industriländer, åtagit sig två saker i FN:s klimatkonvention och Kyotoprotokollet: att minska sina egna utsläpp till en nivå som krävs för att undvika farlig klimatförändring och att med additionella medel, utöver biståndet, finansiera utsläppsminskningar och anpassning till ett förändrat klimat i fattiga länder. Inget av detta händer. Medan utsläppsminskningarna på hemmaplan går sakta, sker så gott som ingenting med den internationella finansieringen. Inför klimatförhandlingarna i Köpenhamn 2009 lovade Fredrik Reinfeldt nya medel på över 7,5 miljarder kronor, men klimatarbetet i fattiga länder har inte fått en enda ny krona. Istället har regeringen bett Sida att inventera pågående biståndsprojekt och bocka för vilka som kan anses vara klimatrelaterade. Dessutom har regeringen satsat stora belopp på att skaffa utsläppsrätter från länder utan minskningsåtagande, genom projekt av tvivelaktigt värde. I årets budget halverar regeringen dessutom sin budgetlinje på miljö- och klimat i biståndet. Att halvera satsningen, dessutom inom biståndsramen (det vill säga utan principen om additionalitet), är oanständigt givet de löften som getts vid förhandlingarna.
Biståndet behövs mer än någonsin för att bekämpa fattigdom och stödja demokratisk utveckling. Det ska givetvis vara miljö- och klimatsäkrat och Miljöpartiet är positiva till särskilda miljö- och klimatsatsningar inom ramen. Men Sverige måste vara ett föredöme och särredovisa vad som är bistånd och vad som är klimatskadestånd. Genom att öppet och tydligt redovisa vilka nya internationella klimatinsatser som görs, inom biståndet och med additionella medel, kan Sverige bidra till att minska låsningarna i de internationella förhandlingarna. Sverige måste också aktivt verka för att få fram nya finansieringsmekanismer.
Vi ifrågasätter också att biståndet får betala en så stor andel av flyktingmottagandet (4,4 miljarder). Det är en ökning med 1,2 miljarder i förhållande till föregående år. Vi menar att regeringen gör en alltför vid tolkning av OECD/DACs regelverk för vad som får räknas som bistånd vid flyktingmottagning. 11,6 procent av biståndsramen går till kostnader på migrationsområdet. Enligt regelverket ska biståndet inte belastas för kostnader för asylproceduren eller integration i givarlandets ekonomi. OECD/DAC konstaterar i sina rapporter att Sverige är ett av sex OECD-länder vars kostnader för flyktingmottagande överstiger 5 procent (snittet inom OECD är 2,4 procent) av det totala biståndsflödet 2009. I regeringens budget för 2013 är det alltså långt mer än det dubbla.
Det är bra att regeringen utvecklat formen för sina resultatskrivelser för biståndet och PGU och årets biståndsbudget visar också på ett större mått av ödmjukhet inför de utmaningar som finns att “resultatstyra” en så komplex verksamhet. I såväl biståndsbudgeten som resultatskrivelsen för PGU lyfter regeringen, för första gången, exempel på de svåra målkonflikter som kommit upp de senaste åren. Miljöpartiet, som länge drivit frågan om transparens och öppenhet, välkomnar att regeringen lyssnat till den kritik vi med flera fört fram. Ännu ett önskemål från vår sida är att regeringen, inom Regeringskansliet, också inrättar funktioner för styrning av PGU. Det är också angeläget att utveckla formerna för att involvera riksdagen i utvecklingen av PGU.
Sverige skulle kunna generera mycket resurser för fattigdomsbekämpning om biståndet blev än effektivare och om PGU fick genomsyra alla politikområden. Beslutet att lägga ned institutet för utvärdering av internationellt utvecklingssamarbete (Sadev) förstår vi oss därför inte på.
Det behövs naturligtvis en oberoende funktion för att granska och utvärdera biståndet och politiken för global utveckling så att vi blir bättre och bättre.
I 2013 års budget lyfter regeringen den ”outnyttjade potential” som finns i att ”strategiskt och systematiskt följa upp påverkansarbete gällande frågor om demokrati och mänskliga rättigheter”, i förhållande till EU och de multilaterala organisationerna. Ambitionen är vällovlig och borde i konsekvensens namn leda till att regeringen återställer informationsanslaget så att svenska organisationer kan ha samma roll som watch-dog i förhållande till regeringen. I stället har regeringen valt att halvera och begränsa informationsanslaget sedan ett par år tillbaka. Det är mycket olyckligt eftersom information och kunskap är av avgörande betydelse för att nå en bred folklig mobilisering i arbetet för en rättvisare värld. Utvecklingens drivkrafter och hinder behöver bli mer kända och kopplingen mellan biståndets resultat och utmaningar på andra politikområden behöver bli mer synliga. Vi vill att riktlinjerna för informationsanslaget ska revideras så att anslaget kan användas för en kritisk och konstruktiv diskussion om Sveriges och EU:s möjligheter och hinder för fattigdomsbekämpning och utveckling. Genom kunskap kan vi påverka och stötta människor i fattiga länder att själva agera för förändring.
Bodil Ceballos
Utrikespolitisk talespeson (MP)
