I kölvattnet av terror-attackerna i USA den 11 september 2001 har det i hela världen skett en kraftig försämring av efterlevandet av de mänskliga rättigheterna. Sverige är inget undantag – med utvisningsbeslut som gång på gång bryter mot Schengenavtalet.
Kriget mot terrorismen har, genom de förändringar som världspolitiken har genomgått, direkt drabbat ett oräkneligt antal människor och indirekt hela världen genom ett undergrävande av demokratin i utbyte mot ökad säkerhet.
Förutom att främja rasism drabbar den nya säkerhetspolitiken redan utsatta samhällsgrupper.
Tidigare hade människor som var politiskt förföljda i sina hemländer en självklar rätt till asyl i Sverige. Efter terrorattackerna för nio år sedan tillhör de plötsligt de minst asylberättigade, då deras politiska verksamhet kan vara av "terroristisk natur".
Den svävande svenska tolkningen av vad som anses vara en väpnad konflikt är ett tydliggörande exempel, då den inte omfattar den situation som råder i vare sig Irak eller Afghanistan. I stället utvisas alla som inte kan uppvisa personlig utsatthet eller behov av skydd till följd av förföljelse.
Visst är det positivt att det nya domstolsförfarandet från 2006 ger flyktingar rätt att överklaga sina beslut, men beträffande gällande praxis finns det mycket att kritisera.
I dag ställs orimligt höga krav på enskilda flyktingars bevisskyldighet.
Människor som flyr från våld och förtryck brukar dock vanligtvis inte ha den tid som krävs för att samla ihop bevismaterial innan de ger sig av. Hade de haft tiden och möjligheten hade de knappast valt att fly till Sverige.
Utifrån dagens situation är det glädjande att se initiativ som Aktion 2010, ett samarbete mellan Svenska kyrkan och flera fristående organisationer runt om i landet. Under våren hjälper de irakiska flyktingar att begära prövning av sina utvisningsbeslut, och deras förhoppning är att kunna sätta fokus på en alltmer akut fråga:
Vart tog den svenska medmänskligheten vägen?
Linda Cassia Thomsen
Frilandsskribent
