När min pappa föddes 1916 var den globala medellivslängden bara 30 år. Jorden hade ett par miljarder människor.
I dag lever den genomsnittlige världsmedborgaren 68 år, och snart är vi sju miljarder. Denna makalösa expansion har satt press på planetens ekosystem, men innebär att fler lever bättre liv än någonsin.
Hur kom det sig att vi blev så många, och så välmående?
Förklaringen finns i våra huvuden; den flocklevande primatens komplicerade sociala samspel, kanske en sexuell selektion som favoriserade framtidens Nobelpristagare, elden och matlagningen som gav tillgång till den energirika kost hjärnan behövde och så den kulturella överväxeln på evolutionen.
Fram till farsans födelse i början på 1900-talet hade dessa framgångsfaktorer spritt människan över hela klotet, och gett upphov till en imponerande teknisk utveckling. Sedan började man utnyttja fossila bränslen i stor skala, och alla gränser sprängdes.
Tillgången på lagrad energi ligger bakom den gröna revolutionen, vilken i sin tur föder alla dessa miljarder människor. Samma energi ligger bakom den tillväxt som gett oss varmvatten, tvättmaskiner, bilar och datorer.
När man betraktar teknikens under, dess välsignelser och förbannelser, är det lätt att glömma det icke-materiella upphovet. Allting börjar och slutar med den mänskliga hjärnan.
Utan kultur och utbildning är vi ingenting, blott apor. Den ackumulerade, accelererande kunskapen har tagit oss dit vi är i dag, och det finns ingen väg tillbaka till naturen mer än som aska och ben.
Eftersom vi har blivit så många är mänsklighetens enda alternativ att fortsätta på den sedan två miljoner år inslagna vägen, och hitta smartare lösningar på överlevnadsproblemen. I ljuset av vår historia finns det anledning att vara optimistisk – om vi tänker mera i termer av kunskap än i termer av pengar, prylar och pang-pang.
När min pappa tog studenten 1935 var det en vinstlott att komma in på lärarseminariet. Farfar jobbade hårt för att betala utbildningen, som en investering för framtiden.
Pappa blev så småningom rektor och skolchef. Han sa att det var ett underbart yrkesliv, åtminstone fram till 1970, då en rad trender gjorde skolan mindre rolig.
Fallande relativlöner för akademiker, politiska experiment, större kunskapsmassa att förmedla, svårare sociala utmaningar att hantera med mindre resurser. Från tiden för den västerländska vetenskapens och modernitetens höjdpunkt – månlandningens år 1969 – och fram till våra dagar har skolan varit en krisbransch, inte bara i Sverige.
Medan läkarutbildningen har sju sökande per plats har lärarutbildningen i dag bara drygt en sökande. Trots att vi i högre grad än någonsin lever i ett kunskapssamhälle, är lärare inte ett attraktivt yrke.
Detta är nu på väg att ändras, en process som kommer att få lika dramatiska effekter i Sverige som i utvecklingsländerna, inte minst när det gäller synen på bistånd. Skolan är framtidsbransch nummer ett, för detta talar tio tydliga trender:
- Den feminina ekonomi som växer fram är en kunskapsekonomi. De närmaste fem åren väntas antalet yrkesarbetande kvinnor i världen öka från 1 miljard till 1,2. Tre års utbildning för en flicka betyder ett barn mindre i kullen, och kvinnor återinvesterar mer av sin livslön i barnen. Eftersom två tredjedelar av världens analfabeter är kvinnor finns här en gigantisk potential för sociala, ekonomiska och ekologiska framsteg.
- Den globala konkurrensen gör att utbildningens betydelse för välståndet ökar. Från 1976 till 2006 sjönk råvarornas andel av exportvärdet i världen från 20 till 15 procent, medan högteknologins andel ökade från 7 till 23 procent. Indien utbildar 900 000 ingenjörer om året, och är på väg från 10 miljoner studenter till 20 miljoner.
- Informationsmängden i världen fördubblas var 18:e månad. Kontaktkostnaden för att förmedla information är en tusendel av vad den var 1970. Detta betyder växande klyftor mellan dem som kan navigera på kunskapshavet och dem som saknar redskapen – om inte IT samtidigt utnyttjas för att jämna ut spelplanen.
- Den västerländska kulturrevolutionen har liksom den kinesiska kommit till ett slut, när den första popgenerationen går i pension. För ett ögonblick i historien vändes hierarkierna upp och ner, när ungdomar blev en egen konsumentgrupp, och medieutvecklingen gjorde gammal kunskap irrelevant. Nu återupprättas lärarens auktoritet. Vi får balans mellan tradition och förnyelse utan konstlade generationsklyftor.
- De närmaste fyrtio åren väntas Europas befolkning ligga kvar runt 500 miljoner medan exempelvis Indiens går från 1 till 1,6 miljarder. Vi måste utbilda oss mer för att öka produktiviteten och klara försörjningsbördan av stora generationer äldre. Utvecklingsländerna måste utbilda sig för att få ner födelsetalen.
- Den immateriella konsumtionen av tjänster svarar för två tredjedelar av Sveriges BNP och fyra femtedelar av våra jobb. Tjänster med kunskapsinnehåll ger framtidens sysselsättning, och räddar framtidens miljö, inte minst i folkrika länder.
- Kampen mot utanförskapet har högsta prioritet i rika länder, men också på global nivå. Satsningar på skolor är den enda åtgärd som ger både social utjämning och ekonomisk dynamik.
- Mjuk makt märks mest. Förtroende och stabilitet är de största av alla nationella tillgångar. Utbildning är höjden av kulturell attraktion. Det är ingen tillfällighet att Harvard och Oxford är två av världens angenämaste platser, dit unga från hela världen strävar.
- Generation Z, som snart kommer ut på arbetsmarknaden, vet sitt värde och ställer stora krav på utbildning. Eftersom uppdelningen i u-länder och i-länder inte längre är relevant, när klyftorna skär igenom nästan alla stater, får it-generationens värderingar globala återverkningar.
- Bara vetenskapen kan rädda oss. De stora överlevnadsfrågorna, som klimat, ekosystem, energi, pandemier, mat och vatten, kan endast lösas genom ökad kunskap.
Slutsatsen av dessa tio trender är lika uppenbar på nationell nivå som när det gäller biståndet. Investera mera i skolan.
När min pappa gick i pension 1980 var nästan hälften av utvecklingsländernas invånare fortfarande analfabeter. I dag är det mindre än en fjärdedel. Innan vi kan nå FN:s millenniemål, innan vi kan tackla megaproblem som fattigdomen och miljöhot, måste den siffran ner mot noll.
Det går att klara, om alla föräldrar får möjligheter och drivkrafter att skicka barnen till bra skolor och universitet.
Niklas Ekdal
Niklas Ekdal har varit politisk redaktör på Expressen och Dagens Nyheter. I dag fri skribent. Han har skrivit flera böcker, bland andra den politiska thrillern I döden dina män. Under 2010 kommer han med en biografi om Per Albin Hansson, och en thriller om läkemedelsindustrin.
