Genom stöd till etablerandet av oberoende utvärderingsinstitut kan svenskt bistånd inte bara öka effektiviteten av biståndet utan också medverka till minskad korruption, främja nationell analytisk kapacitet och öka ägandet av ländernas egna utvecklingsstrategier.
Biståndsminister Gunilla Carlsson har initierat en diskussion om korruption, men vi tror inte att det är det största biståndsproblemet. Det största sveket mot världens fattigaste är att varken givarna eller mottagarländerna vet hur man ska få största möjliga effekt av biståndet.
Bristen på effektivitet bidrar till den svaga ekonomiska utveckling som kommer av dålig planering och implementering av ländernas utvecklingspolitik. Det görs helt enkelt för få analyser av effekten och av hur biståndet skulle kunna göras mer effektivt. Det görs oftast bara processutvärderingar då givarna utvärderar insatta resurser, aktiviteter och vilka produkter ett projekt genererar. Mycket sällan utvärderas effekten på målgruppen. Frågan måste vara: Har de fattigas liv förbättrats tack vare denna insats?
På ett mer fundamentalt plan är det också just bristen på insyn i biståndsinsatsernas implikationer som göder ineffektivitet och korruption. Om ansvariga visste att det spelade roll hur de använde resurserna, och att deras agerande skulle kunna knytas till effekten på de fattigastes livssituation, då skulle incitamenten för storskalig korruption minska. Men denna koppling är också en av de viktigaste orsakerna till varför så få effektutvärderingar görs. Det talas ofta om behovet av forskning kopplat till biståndsinsatser, men i de allra flesta fall så stryks planerna eftersom de ansvariga prioriterar för dem mindre känsliga aktiviteter. Effektutvärdering bör därför ske av fristående institut med egna medel och mandat. I Parisdeklarationens anda bör dessa institut vara nationellt baserade. För tillfället genomför olika biståndsgivare med ojämna mellanrum utvärderingar av respektive projekt eller någon gång samordnade utvärderingar. I enlighet med Parisdeklarationen ska givarna sträva efter att samordna även utvärderingar, men det har visat sig svårt. Om mottagarländerna lyckas etablera egna utvärderingsinstitut kan samordningen öka i och med att de tar över utvärderingsinsatserna. Det är extra viktigt när biståndskartan förändras och nya aktörer som Kina, Indien och privata biståndsfonder dyker upp. Ett nationellt utvärderingsinstitut har möjlighet att utvärdera insatser finansierade av olika givare såväl som skattefinansierade insatser.
Inom utvecklingsekonomin har det utvecklats en rad användbara metoder för att utvärdera välfärdseffekterna av olika interventioner. För att genomföra rigorösa effektutvärderingar krävs stor kunskap i nationalekonomisk teori samt i ekonometri. Den finns inte alltid tillgänglig i fattiga länder och det krävs en långsiktig utbildningssatsning för att etablera bra utvärderingsinstitutioner i länderna. Det är en viktig del av den kapacitet som rika länder förbundit sig att stödja med Parisdeklarationen.
Sida stödjer redan ett kapacitetsutvecklingsprojekt inom miljöekonomi (EfD – Environment for Development) och vi föreslår samma struktur för utbildning inom utvärderingskunskap. Sex miljöekonomiska centra har skapats i bland annat Etiopien, Kina och Centralamerika, med forskning, utbildning och samverkan med beslutsfattare. Detta är speciellt relevant när stora resurser satsas på klimat och miljö. Svenskt bistånd prioriterar för tillfället klimatbistånd med en särskild satsning om cirka 4 miljarder. Världsbanken tillsammans med CAADP (the Comprehensive Africa Agricultural Development Programme) planerar markvårdsinsatser på mångmiljarddollarnivån i Afrika söder om Sahara. Tyvärr satsas inte nödvändiga resurser i analys som säkerställer resultaten.
Vi föreslår att regeringen initierar en process för att skapa den nationella kapacitet som krävs för att göra biståndet mer effektivt. Det innebär utveckling av nationell analytisk kapacitet, stöd till akademiska program och självständiga institutioner samt utvärderingsresurser. Det skulle vara ett första steg mot en ny inriktning på svenskt bistånd som skulle förknippas med en långsiktig strategi att bygga inhemsk kapacitet som gör deras egna utvecklingsstrategier mer effektiva.
Gunnar Köhlin
Associate professor, nationalekonomiska institutionen, Göteborgs universitet.
Per-Åke Andersson
Forskare, nationalekonomiska institutionen, Göteborgs universitet.
