”Korruptionskamp har fel fokus”

I höstas lanserade biståndsminister Gunilla Carlsson ett program mot korruption inom biståndet där hon lyfter fram att biståndet måste tala om, tänka på, agera mot, rapportera om, bedöma risken för, samarbeta kring samt göra insatser mot korruption. Carlsson argumenterar för att fler svenska ekonomer i fält samt väl definierade anti-korruptionspolicys är några av de viktigaste verktygen i kampen mot korruption.

Allt svenskt bistånd ska utgå från fattiga kvinnors och mäns perspektiv och rättigheter. Men just dessa människor som ska stå i fokus för allt verkar helt ha tappats bort i biståndsministerns strategier.

Kooperation utan gränser är en del av Sidas stöd till
Niassaprovinsen i norra Moçambique och våra erfaren-heter från bland annat arbetet med det civila samhället där, säger oss att det behövs helt andra metoder än de som biståndsministern föreslår.

Vi är övertygade om att arbetet mot korruption måste starta och drivas under- och inifrån, där fortbildning om rättigheter och ansvarutkrävande bland gräsrötter och statstjänstemän är det mest effektiva sättet – ett slags praktisk alfabetisering i rättigheter.

Kontrollsystem och nolltolerans är en grundförutsättning i allt biståndsarbete men för att komma åt korruptionens rötter måste fokus flyttas till de aktörer som står maktutövare i olika former närmast och som vi menar har störst möjlighet att motverka korruptionen på ett hållbart sätt på lång sikt.

Genom att utbilda organisationer i det civila samhället i grundläggande bokföring, varför man betalar skatt och moms, transparens och demokrati samt ansvarsutkrävande både inom organisationerna och gentemot myndigheter och politiker, skapas ett tryck underifrån.

Då kan medlemmar och medborgare aktivt kräva att förtroendevalda och statstjänstemän följer rådande lagstiftning och respekterar den enskilde medborgarens rättigheter. Det bör i alla processer vara medborgarna och inte biståndsgivarna som äger förändringen.

Biståndspolitikens korruptionsbekämpning skulle vara långt mer effektiv med ett annat angreppssätt; att med tålamod och ödmjukhet ta sig tid att bygga upp ett legitimt tryck under- och inifrån för en långsiktig förändring bortom biståndsgivares krav.