Efter att ha arbetat utomlands de senaste 10 åren med bistånd, är det med en viss förvåning jag följer den nuvarande svenska biståndsdebatten. Det är trist att skåda hur debatten förs från skyttegravar, med hårda tongångar i retoriken samt en väldigt negativ ton över biståndets förmågor.
När jag har jobbat på Balkan och i Mellanöstern, har jag ofta fått uppleva det fantastiska arbete som görs inom biståndet. Många positiva resultat som uppnås. Människors liv som förändras. Samhällen som utvecklas. Det finns en enorm potential i att stödja utsatta människor i deras egen utveckling, liksom att uppmuntra till processer som leder till konkret förändring. Att lokala får känna gemenskapen med omvärlden i deras ofattbara utsatthet. Få saker kan bidra till en större personlig sprängkraft.
På fältet har jag ofta upplevt Sverige som en förebild inom det internationella biståndet. Vi har ett angreppssätt som sätter den lokala partnern i centrum. Vi tar ofta en ledarroll i koordineringen med andra aktörer. Svenskt bistånd tittar inte enbart på kvantitativa mål, utan även på kvalitén. Vi uppnår konkreta resultat och driver på processer för nationella utvecklingsplaner. Jag har ofta upplevt hur andra skandinaviska, brittiska, holländska, schweiziska, tyska och amerikanska aktörer sökt sig till just oss svenskar för rådgivning, vägledning och ledarskap.
Att då komma hem till den svenska biståndsdebatten, och delvis få höra hur dåligt det är med svenskt bistånd, är rätt chockerande. Likväl är det märkligt att vissa biståndsvänner verkar ha svårt att ta till sig kritik, samt har en oförmåga att kommunicera biståndets förmågor på ett framgångsrikt och effektivt sätt.
Det finns väl ingen som säger att biståndet är den enda lösningen på att utrota fattigdomen och leda utvecklingen framåt. Självfallet är biståndet enbart ett av verktygen. Att biståndet också arbetar i en riskbransch torde knappast överraska någon. Hela poängen är att jobba i länder där systemen inte fungerar. Det är just i dessa länder som biståndet behövs. Självfallet måste biståndet fokuseras så att det kan göra mest nytta för mottagaren. Det måste också finnas en tydlig resultatfokusering. Inget av detta är något nytt, men alla kan bli bättre på detta.
Korruption skall bekämpas och biståndsinsatserna måste vara relevanta, hållbara och effektiva. Detta är absolut mantra för alla seriösa biståndsaktörer. Visst har många svenska biståndsaktörer mycket att göra för att förbättra sina rutiner och interna system. De måste helt enkelt bli mer professio-nella, samtidigt som den grundläggande solidariteten och engagemanget bevaras. Men alla aktörer måste ställas under samma måttstockar och liknande granskning, såväl UD och Sida, som internationella organ, frivilligorganisationer och näringslivsaktörer.
Problemet med den nuvarande biståndsdebatten i Sverige är att ovanstående självklarheter torde de flesta skriva under på. Men ändå pågår det en pajkastning för att vinna olika poänger. Vi är även dåliga på att marknadsföra och att lyfta fram de positiva resultaten som många av våra biståndsinsatser verkligen uppnår. Media, beslutsfattare och debattörer tenderar att fokusera på problemen inom biståndet, i stället för att även lyfta fram de framgångsrika exemplen.
Svenska Freds- och Skiljedomsföreningen släpper i november sin senaste rapport Peace Monitor, där just exempel på positiva fredsprojekt runt om i världen lyfts fram. Vi vet att det finns mycket arbete som pågår, framför allt på lokal nivå, där fantastiska resultat uppnås dagligen. Om sådana exempel lyftes fram lite oftare i biståndsdebatten, kanske sakligheten och tonläget skulle vara lite annorlunda och lite mer konstruktiv.
Jag tror vi behöver en förnyad svensk biståndsdebatt. Ha en seriös diskussion som tar lärdomar av det förgångna, med blickar framåt för att se möjligheterna. Se biståndet som något positivt. Sträva mot ett engagerat och professionellt bistånd. Var stolt över det svenska biståndet!
Christoffer Burnett-Cargill,
generalsekreterare Svenska Freds
