Under en middag med några bekanta tog en diskussion fart kring det faktum att ett antal biståndsländer har dragit sig ur Nicaragua, och att andra håller på. I sällskapet återfanns biståndsarbetare, en FN-anställd och en diplomat — alla unga europeer. Samtalet inleddes ungefär så här: "Det är oroväckande
om fler och fler givare drar sig ur samarbeten och lämnar landet för vem ska då övervaka den demokratiska utvecklingen?" På bruten spanska uttryckte majoriteten i sällskapet oro för vad president Daniel Ortega skulle kunna tänkas hitta på om det internationella samfundet inte "ser till att han håller sig på mattan".
"Vem om inte det egna landets medborgare bör forma den politiska utvecklingen?", tänkte vi båda. Det var dock först någon dag senare som vi uttryckte denna synpunkt högt inför varandra. På vilka höga hästar har vi satt oss om vi anser att hela landets utveckling är beroende av internationella vakande ögon? Vad är egentligen skillnaden mellan detta sätt att resonera och USA:s frälsa-världen-med-demokrati-retorik som argument för att invadera land efter land?
Som nyanlända solidaritetsarbetare i Centralamerika försöker vi lyssna in och forma oss en bild av dagens politiska kamp och biståndspolitik. Detta genom att ta del av och filtrera såväl den nicaraguanska lokalbefolkningens polariserade uppfattningar om verkligheten som utlänningars åsikter, vilka härstammar från allt mellan revolutionsromantik och ett mer (neo)liberalt "good governance"-paradigm. Att finna sig till rätta som biståndsarbetare i ett land där biståndets vara eller icke vara och dess utformning i dag ifrågasätts flitigt innebär inte minst en utmaning på personlig nivå. Så som det bör vara, givet de inneboende maktrelationerna i biståndets natur.
Efter anklagelser mot sandinistpartiet, FSLN, om valfusk under kommunalvalen i november 2008 har europeiska länder och USA fryst större delen av budgetstödet till Nicaragua. Allt medan Ortega försöker övertyga övriga centralamerikanska ledare om att skriva på en resolution om ovillkorat bistånd.
Mest troligt är att det ligger ett stort mått av sanning i båda dessa reaktioner — Nicaragua behöver ett mer transparent och effektivt styre,
samtidigt som det internationella samfundet kritiskt behöver se över grundläggande premisser i biståndet. Det borde vara många som frågar sig vad de 16 000 miljoner dollar, som har kanaliserats genom bistånd till Nicaragua mellan 1981 och 2006, har gjort för skillnad.
Att en enorm maktobalans mellan "oss" och "dem" och ett visst mått av etnocentrism återspeglar sig i biståndsarbetarens leverne och åsikter är svårt att komma ifrån. Däremot efterlyser vi historisk medvetenhet och kritisk reflektion bland de privilegierade i den parallella värld som biståndsarbetare ofta lever i.
Vi kan inte låta bli att undra vad denna oro, som våra bekanta vid ett rikligt uppdukat middagsbord uttryckte, står för? Har vi, trots vår relativt ringa ålder, redan blivit så vana vid ett traditionellt sätt att se på bistånd och förhållandet mellan fattiga och rika att vi har svårt att vara kreativa och öppna inför ett annat sätt att arbeta med utveckling? Eller handlar det om en oro, att vi som biståndsarbetare med vår "expertis" och "objektivitet" inte kommer att behövas?
Någonstans hade vi nog närt ett hopp om att det, i en era där postmodernismen fått genomslag i teorin, skulle förekomma fler lyhörda diskussioner mellan Syd och Nord även i praktiken.
Karin Ericsson, arbetar för Latinamerikagrupperna i Managua, Nicaragua
Christin Sandberg, arbetar för Latinamerikagrupperna i Guatemala City
