Ett halvt dygn innan OmVärlden träffar Liza Marklund landade hon efter en resa i det katastrofdrabbade området på Afrikas horn. Säkerhetstillståndet från Unicef att åka in i Somalia rök när en hjälparbetare från en annan organisation kidnappades samma dag som hon anlände (”de hade ingen väpnad eskort – det hade vi, hela vägen”). Men hon har träffat flyktingar vid gränsen och följt dem till kenyanska sidans flyktingläger, bland annat Dadaab som brukar beskrivas som världens största.
– Det är verkligen en långsiktig katastrof. Det bor 400000 människor i Dadaab som inte får lämna lägret utan visum. Vad ska hända med dem? Är det ett nytt Gazaremsan vi har byggt upp? säger Liza Marklund.
Hon pratar snabbt och engagerat om flyktingarna, nu inne på tredje generationen – i Dadaab finns 17000 barn som är födda av föräldrar som är födda i lägret. Och om hur imponerande väl de tillströmmande flyktingarna faktiskt tas om hand – varje barn registreras, vägs, mäts, får en journal och följs upp varje vecka.
Liza Marklund reste med en fotograf och resultatet av resan blir artiklar i svenska medier. Det är hennes vanligaste sätt att bidra, genom att utöva sitt yrke. Och ja, säger hon, alla redaktörer säger ja till att publicera hennes artiklar. Dessutom har hon en plats i Expressen, där hon varit fast krönikör, att ”skriva om Unicef när jag vill”.
– Det är själva poängen med att vara en offentlig person, att ha en röst. Annars hade jag inte varit det, kan jag säga.
Hur mycket tid hon lägger på sitt ambassadörskap varierar. Ett par gånger har hon gjort jobb – en artikelserie, en tv-dokumentär – som tagit två månader.
– Men jag reser också väldigt mycket, både i jobbet och privat. Så fort jag är någonstans där Unicef har verksamhet så tar jag en dag eller två och skriver något om det.
Att vara ambassadör ställer definitivt krav – organisationen förväntar sig att man är engagerad och har en hel del tid att lägga ideellt. Måste man också tänka på att uppföra sig? Hur ”ren” måste man vara? Liza Marklund funderar lite.
– Jaa... Jag har flera kompisar som är politiker, och de får ju aldrig köra för fort. Jag skulle kanske kunna köra för fort. Men som en offentlig person blir man påpassad – med all rätt, man ska kunna tåla en granskning, säger hon.
Kändisambassadörskap i svensk tappning ligger ganska långt från de mediala cirkusar som kan följa internationella superstjärnors resor i utsatta områden, och som ibland kritiseras för att ”jippofiera” biståndet. Liza Marklund tycker också att det kan uppstå konstiga situationer.
– Det kan bli riktigt ruttet. Men med kunskap och engagemang från de här kändisarna så finns det en uppsida.
Anna Petersson
